I ”Incestdikt” skriker hon inte för att hon vill, utan för att hon måste

En utmaning i det tysta – Lizette Romero Niknamis nya diktsamling bryter tabun kring familjeövergrepp

I en tid när litteraturen ständigt söker nya vägar att utforska mänskliga erfarenheter, framträder Lizette Romero Niknamis andra diktsamling som ett särskilt viktigt bidrag till samtidspoesins landskap. Verket tar sig an ett av samhällets mest tabubelagda ämnen – övergrepp inom familjen – med en poetisk precision som både skär och helar.

Diktsamlingen utgör Romero Niknamis andra verk efter hennes uppmärksammade debut och visar på en författare som vägrar vika undan för det svåra. Genom sina rader närmar hon sig smärtsamma erfarenheter som sällan får utrymme i litteraturen, och gör det med ett språk som bär både sårbarhet och styrka.

”Hon skriker inte för att hon vill, utan för att hon måste” – denna rad fångar essensen i Romero Niknamis poetiska projekt. Här finns ett sylvasst avvägt ursinne, ett kontrollerat raseri som aldrig övergår i melodram. Istället framträder en röst som vittnar om övergrepp med en närmast klinisk precision, där varje ord är noga utvalt för att spegla traumats komplexa natur.

Den svenska litteraturscenen har de senaste åren sett flera verk som behandlar övergrepp och trauma, men få har gjort det med den särskilda vinkel som Romero Niknam anlägger. Genom att placera övergreppen inom familjens ram pekar hon på ett samhällsproblem som ofta hamnar i skymundan – hur de mest intima relationerna kan vara platser för de mest förödande sveken.

Litteraturkritiker har länge diskuterat svårigheten i att skriva om sexuella övergrepp utan att hamna i antingen exploatering eller förenkling. Romero Niknam navigerar denna utmaning med anmärkningsvärd skicklighet. Hon varken romantiserar eller sensationaliserar, utan låter istället språket återspegla både traumats fragment och den komplexa processen att försöka sätta ord på det osägbara.

Diktsamlingens struktur följer inte en linjär berättelse, utan rör sig snarare i cirklar kring det trauma som utgör dess centrum. Denna cirkelrörelse speglar hur traumatiska minnen ofta fungerar – de återkommer, omformas, men försvinner aldrig helt. På detta sätt blir bokens form ett uttryck för dess innehåll, där det poetiska språket blir ett verktyg för att hantera det som inte kan hanteras.

I en litterär kontext där poetiska röster alltmer söker autenticitet och direkthet, erbjuder Romero Niknam en annan väg. Hennes dikter är noggrant konstruerade, där varje rad balanserar mellan det kontrollerade och det kaotiska. Det finns en spänning i texten som påminner om hur trauma både kräver uttryck och motsätter sig det.

Samtidigt som boken är djupt personlig i sitt anslag, öppnar den också för större samhälleliga frågor. Hur ser vi på offer för incest och familjeövergrepp? Vilka berättelser tillåts och vilka tystas? Vem får tala, och på vilket sätt? Genom att lyfta dessa frågor inbjuder Romero Niknam till en vidare diskussion om både litteraturens möjligheter och samhällets ansvar.

De senaste årens ökade medvetenhet kring sexuella övergrepp, inte minst genom #metoo-rörelsen, har öppnat för fler vittnesmål och berättelser. I denna kontext kan Romero Niknamis diktsamling ses som en del av en större kulturell rörelse där tysta erfarenheter ges språk och utrymme. Men till skillnad från många andra berättelser om övergrepp, är hennes dikter inte primärt vittnesbörd utan konstnärliga verk som använder det poetiska språkets särskilda möjligheter.

För läsaren blir mötet med dessa dikter både utmanande och omvälvande. Det finns inget behagligt sätt att ta sig an övergrepp inom familjen, och Romero Niknam erbjuder ingen enkel väg ut. Istället bjuder hon in till en komplex upplevelse där språket både skaver och tröstar, där utsatthet och motstånd existerar sida vid sida.

I en litterär tradition där poesi ofta förknippas med det sköna, det sublima eller det transcendenta, utgör denna diktsamling en påminnelse om att poesin också kan vara ett verktyg för att utforska det smärtsamma, det tabubelagda och det förtryckta. På så sätt vidgar Romero Niknam inte bara vår förståelse för övergrepp och trauma, utan också för vad poesi kan vara och göra i vår samtid.