I Stalins fängelse bönar fånge om hjälp med sitt eget blod

Under Stalins skräckvälde: Rättsstatens sönderfall i ”Två åklagare”

I den ukrainske regissören Sergej Loznitsas senaste spelfilm får tittarna följa en ung och idealistisk åklagare under den mörkaste perioden av Stalins utrensningar. Baserad på en roman av Gulagöverlevaren Georgy Demidov, tar ”Två åklagare” oss tillbaka till 1937 och skildrar hur ett korrumperat system krossar både rättvisa och mänsklighet.

Filmen följer den nyutexaminerade åklagaren Kornev, spelad av Alexander Kuznetsov, som får sitt första uppdrag: att undersöka ett fall där en fånge har smugglat ut en vädjan om hjälp, skriven i sitt eget blod. När Kornev möter mannen i fängelset konfronteras han omedelbart med systemets brutala verklighet – det är inte lagen utan den fruktade säkerhetstjänsten NKVD som styr.

Visuellt förstärker Loznitsa känslan av instängdhet genom ett kvadratiskt 4:3-format. Den kalla färgpaletten i grönt och blått speglar effektivt den totala frånvaron av mänsklighet i det sovjetiska systemet. Filmen skapar en stark känsla av hur den enskilda människan reduceras till ett obetydligt inslag i statens maskineri – en skildring som dessvärre känns lika aktuell idag som då.

Trots filmens varierande miljöer är detta i grunden ett kammardrama där monologerna dominerar över dialogerna. Kuznetsovs Kornev framstår ofta som ett förvirrat vittne till de sanningar som avslöjas runt honom, vilket gör hans fysiska framtoning särskilt intressant – hans markant brutna näsa, ett resultat av en verklig boxningsmatch, tillför ett element av mystik kring hans karaktär.

Filmens porträtt av fängelsechefen, riksåklagaren och deras hantlangare undviker endimensionella skurkar. Istället möter vi komplexa individer som utvecklat en jovialitet för att hantera sin roll i förtryckarmaskineriet – en obehaglig påminnelse om hur människor kan anpassa sig till de mörkaste av system.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Loznitsa, som är född i Belarus, uppvuxen i Kiev och numera bosatt i Berlin, stött på finansieringsutmaningar. Detta efter att han motsatt sig en total bojkott av ryska filmskapare – en hållning som varit kontroversiell i tider av krig. Förtexterna till ”Två åklagare” avslöjar att filmen fått stöd från nästan alla större europeiska filmfonder, ett tydligt tecken på hur europeisk filmindustri värdesätter Loznitsas röst trots de komplicerade geopolitiska omständigheterna.

Även om ”Två åklagare” kanske inte når samma höjder som regissörens tidigare verk, däribland ”Den ödmjuka”, visar filmen på betydelsen av att konstnärer som Loznitsa fortsatt får möjlighet att utforska både historiska och samtida frågor. Hans förmåga att dra paralleller mellan dåtid och nutid gör filmen till något mer än en historisk skildring – den blir en varning för vad som kan hända när rättsstaten urholkas och mänskliga rättigheter offras på maktens altare.

I en tid då demokratiska institutioner utmanas världen över är ”Två åklagare” en påminnelse om vad som står på spel när politisk makt missbrukas och juridiska system korrumperas. Filmen, med sitt långsamma tempo och sin klaustrofobiska stämning, ger oss en djupgående inblick i ett system där idealism krossas och där administrativa hinder och utdragna processer blir effektiva verktyg för förtryck – metoder som tyvärr fortfarande används i auktoritära regimer idag.