I terapin kan hon erkänna att hennes pappa slog henne för att yoghurten var slut

Den danska författaren Naja Marie Aidt har med ”Övningar i mörker” skapat ett verk som utmanar romanens traditionella form. I denna språkligt fulländade bok, som nyligen utgivits på svenska i Ninni Holmqvists översättning på Wahlström & Widstrand, presenteras en berättelse som rör sig långt bortom psykologisk realism trots att den utspelar sig i själslivets djupaste skrymslen.

Romanen kretsar kring en till synes oansenlig kvinnas liv. Hon navigerar genom vardagen med sina väninnor och vuxna barn, samtidigt som hon bär på ett tungt bagage av traumatiska upplevelser. I terapisessioner med en PTSD-specialist tvingas hon konfrontera sina trauman genom att berätta om dem i presens – en teknik som syftar till att visa att det förflutna inte längre kontrollerar hennes liv.

Under terapins gång kommer kvinnan gradvis till insikter som ”Det är inte mitt fel att min syster dog.” Hon tvingas också acceptera andra smärtsamma sanningar: att hon inte kunde rädda en kvinna som knivmördades framför hennes ögon, att hennes son missbrukar droger, att hon själv blev våldtagen som nittonåring och att hennes far slog henne för triviala saker som att yoghurten var slut.

Men det som gör ”Övningar i mörker” särskilt anmärkningsvärd är att den inte följer den traditionella berättelsen om läkning och progression. I stället utforskar boken gränserna mellan ljus och mörker, rädsla och mod, och det som förblir intakt i det som är trasigt. Huvudpersonens mål blir inte att frigöra sig från sitt förflutna för att gå vidare, utan snarare att upplösa det.

”Jag håller på att avveckla den historia som jag inbillade mig var min,” skriver Aidt. ”Jag ser glimt efter glimt, ihågkomna ögonblick (varför just de ögonblicken?), mig själv som barn, ung, vuxen, vuxnare, och jag ser framtidsglimtar av mig själv som äldre, gammal, på dödsbädden, död. En svärm av ljusglimtar, scener, situationer som påminner om drömbilder, sådana man bär med sig en hel dag som om det som hände i drömmen var verkligt.”

Trots att huvudpersonens specifika upplevelser utgör romanens stomme, är det Aidts förmåga att skapa en form – skoningslöst skarp, avklarnad utan kylighet, och repetitiv som traumat självt – som gör verket extraordinärt. Genom denna form låter författaren läsaren erfara en annan människas sårbarhet på ett djupgående sätt.

Holmqvists översättning lyckas bevara denna kvalitet och ger intryck av att boken ursprungligen skrevs på svenska, samtidigt som danskans rytm fortfarande är närvarande. Det är vad poeten Oscar Rossi kallade ”språkets seger över berättelsen, bildens triumf över förklaringen, poesins gloria över prosan.”

Trots de tunga ämnen som behandlas är ”Övningar i mörker” paradoxalt nog en ljus bok om livets eviga villkor: om vardagliga drömmar på smutsiga köksgolv, om barn som representerar livets största äventyr, om att bära sina bördor med värdighet för deras skull, om att bevara en fast kärna trots livets förödmjukelser. Och inte minst handlar den om vänskapsband mellan kvinnor som trots allt förblir varaktiga som familjeband.

Aidt har med denna roman visat att genren inte alls är en ”historisk parentes” utan snarare en tidlös form som når sin fulla potential när den hanteras av en poet. ”Övningar i mörker” framstår som en bok som talar till oss alla, oavsett om vi är ljusa eller mörka i sinnet, modiga eller rädda, hela eller trasiga.

I en litterär värld där utvecklingsdriven prosa ofta dominerar hierarkin, erbjuder Naja Marie Aidt något annorlunda – en berättelse som inte strävar efter att nå ett mål utan snarare utforskar själva existensen i all dess komplexitet. Resultatet är en roman som lämnar ett bestående intryck genom sitt vackra språk och sin djupa medkänsla med den mänskliga sårbarheten.