Ingen naturlig duo på papperet – men på scen låter det självklart

På onsdagskvällen bjöd Stockholm Jazz Festival på ett oväntat men fascinerande samarbete när baslegendaren Pino Palladino och multiinstrumentalisten Blake Mills intog scenen tillsammans. Deras musikaliska möte, som vid första anblick kan verka som en osannolik kombination, visade sig vara en perfekt matchning där de båda artisternas olika bakgrunder smälte samman i en sömlös helhet.

Palladino, känd för sitt arbete med artister som The Who, D’Angelo och John Mayer, har under decennier etablerat sig som en av världens mest eftertraktade basister. Mills å sin sida har gjort sig ett namn både som innovativ gitarrist och som producent för artister som Fiona Apple och Perfume Genius. Trots deras olika musikaliska vägar möts de i en gemensam kärlek till det oväntade och det subtila.

När duon framförde material från sitt gemensamma album ”Notes With Attachments” blev det tydligt att detta inte handlar om en traditionell jazz-upplevelse. Här finns influenser från allt från västafrikanskainspirerade rytmer till ambient och experimentell rock. Palladinos karakteristiska basspel utgör en stadig grund, medan Mills väver in överraskande ljud och texturer på en arsenal av olika instrument.

Det som verkligen imponerar är hur väl de två musikerna kommunicerar på scenen. Inga stora gester eller överflödig dramatik – bara två mästare som lyssnar intensivt på varandra och reagerar i stunden. Publiken bjuds in i ett intimt rum där musikens detaljer och nyanser får stå i centrum.

Spelningen på Stockholm Jazz Festival markerar ett viktigt steg i duons samarbete, som började ta form redan för några år sedan. Efter att ha stött på varandra i olika studioproduktioner insåg de att det fanns en speciell kemi dem emellan. Vad som började som informella jamsessioner utvecklades gradvis till ett fullfjädrat projekt med en egen distinkt identitet.

Stockholm Jazz Festival har i år satsat på att presentera flera sådana oväntade konstellationer, där artister från olika musikvärldar möts för att skapa något nytt. Festivalens konstnärlige ledare menar att det är just i dessa möten som den moderna jazzen fortsätter att utvecklas och hitta nya uttryck.

För Palladino representerar projektet med Mills en möjlighet att fördjupa sig i mer experimentella vatten efter decennier av studioarbete inom pop, rock och soul. Trots att han redan har ett omfattande CV med några av musikhistoriens största namn, verkar Palladino nu mer intresserad av att utforska nya territorier än att vila på gamla meriter.

Mills, som är nästan två decennier yngre än Palladino, har alltid rört sig obehindrat mellan olika musikaliska sfärer. Hans arbete som producent har gett honom verktyg att tänka bortom traditionella instrumentroller, och på scen märks detta i hur han använder gitarren som en ljudkälla snarare än bara ett melodiinstrument.

Konserten präglades av en ovanlig dynamik där låtar kunde börja i nästan ohörbart svaga passager för att sedan byggas upp till intensiva ljudlandskap. Det finns en disciplin i duons framförande – ingenting känns överflödigt eller påklistrat. Varje ton och ljud har en funktion och en plats i helheten.

Publiken, som fyllde lokalen till sista plats, reagerade med en respektfull uppmärksamhet som övergick i entusiastiska applåder efter varje nummer. Det är uppenbart att Palladino och Mills har hittat en publik även i Sverige som uppskattar deras sofistikerade och samtidigt jordnära approach.

I en tid när genregränser blir alltmer flytande representerar samarbeten som det mellan Palladino och Mills framtiden för instrumentalmusik. De visar att det fortfarande finns nya vägar att utforska även inom etablerade musikaliska traditioner.

Stockholm Jazz Festival fortsätter under helgen med fler artister som på olika sätt utmanar och omdefinierar vad jazz kan vara i 2020-talet. Men det är tveksamt om någon av de kommande konserterna kommer att erbjuda en lika överraskande och samtidigt självklar musikalisk symbios som den mellan Pino Palladino och Blake Mills.