Ingrid Elam: ”Vi kommer att älska biografier”

Ingrid Elam utforskar biografins värld i ny bok

Ingrid Elam har länge varit skeptisk till biografier, trots att människor i hennes närhet läst dem med stor fascination. Efter att ha gett efter för nyfikenheten har hon nu läst hundratals biografier för att förstå varför vi är så intresserade av andra människors liv.

– Vårt behov av skvaller är omättligt, säger hon med ett leende.

Men svaret är naturligtvis mer komplicerat än så, vilket hon utforskar i sin nyutkomna bok ”Läsa liv”, som kan beskrivas som en levnadsteckning över biografin som genre. Verket spänner från antikens biografier till nutida porträtt av celebriteter som Taylor Swift och Zlatan Ibrahimović.

– Det finns de som säger att det enda syftet med en biografi är att öppna upp en intressant eller känd människas liv. Människor är gåtfulla och många biografer vill lösa en gåta. Men nästan alla biografier vill säga något utöver det, förklarar Elam.

Hon beskriver biografins olika former: historiska skildringar som vill förstå en människa genom hennes tid och miljö, författarbiografier som söker personen bakom verken, hagiografin som hyllar, och härskarbiografin som skrämmer.

– Det kan inte bli en 360-gradig bild av en människas liv, det är alltid en vinkel eller ett utsnitt. Men där tror jag man kan få sagt väldigt mycket spännande – vissa aspekter av en människa kan man göra rättvisa, säger hon.

Detta är kanske förklaringen till varför det ständigt kommer nya biografier om historiens kända personer – varje biografi fångar en ny aspekt. Samtidigt eftersträvar många biografer den definitiva sanningen om sitt objekt.

Elam lånar en bild från Julian Barnes ”Flauberts papegoja” där biografin liknas vid ett nät. Frågan blir då om biografin är ett fångstredskap eller bara ”en samling hål, hopknutna med tråd”.

– Jag tror att de flesta biografer vill att deras biografi ska vara ett fångredskap. De vill säga den definitiva, objektiva sanningen om sitt föremål, det måste de vilja åt. Med nätet försöker de fånga allt, och så rinner det mesta av vikt igenom, reflekterar hon.

Här berörs biografins grundläggande problem: den vill vara objektiv och baseras på fakta, men blir ofrånkomligen subjektiv. Biografen kan aldrig helt frigöra sig från sig själv.

– Jag tror att alla som skriver biografier i någon mening speglar sig i sitt objekt. Det finns alltid ett element som man hämtar ur sig själv.

Detta blir tydligt i exemplet Edith Wharton. Amerikanen R W B Lewis Pulitzerprisbelönade biografi från 1975 och Hermione Lees version från trettio år senare beskriver i stort samma liv, men med en avgörande skillnad i synen på Whartons kärleksrelation till en yngre man.

– Lewis skriver efter sexliberalismen, Lee skriver i en feministisk anda. Vem tror man på i det läget? Båda är fast i sina decennier, konstaterar Elam.

Exemplet illustrerar också hur biografin länge varit en genre dominerad av män, även när kvinnor porträtterats. Elam tillstår att hon själv tar ställning:

– Jag lutar åt den kvinnliga läsningen, förstås. Jag kan bara inte ställa upp på den manliga bilden av Whartons kärleksrelation. Där utgår jag naturligtvis från egna erfarenheter. Man kommer inte ifrån sig själv. Inte ens när man skriver om biografi.

”Läsa liv” är enligt Elams egen logik också en biografi – en biografi över biografin som genre – och därmed oundvikligen subjektiv. Hon har gjort sina val, framhävt vissa verk som ”underbara” och helt utelämnat andra. När frågan ställs om varför Donald Trump inte finns med, svarar hon blixtsnabbt:

– Nej. Vissa människor ska inte upphöjas. Och att skriva om någon upphöjer dem alltid. Även porträtt av ondskefulla människor upphöjer, eftersom det gör dem viktiga.

Trots att Elam nu kan erkänna att hon uppskattar många biografier, är det fortfarande romanen som är hennes stora kärlek. 2022 gav hon ut ”Romanens segertåg”, och i hennes bokhyllor dominerar skönlitteraturen. I en jämförelse mellan biografins och romanens förmåga att skapa hela människor vinner romanen i hennes ögon.

– Att inte så många biografier blir klassiker kanske beror på att de inte är tillräckligt bra litteratur, säger hon.

Men varför lockas vi fortfarande av biografier? Elam funderar:

– De biografier som överlever, det är för att personerna är minnesvärda. Man blir fascinerad av det som är extremt främmande för en och man vill förstå en annan människa, utifrån dennes tid. Men jag tror att någonstans måste det handla om att man också vill förstå sig själv.

Inför framtiden ser Elam nya utmaningar för biografin. Där gårdagens biografer kämpade med bristen på källmaterial, kommer morgondagens biografer att möta motsatt problem: ett överflöd av digitala spår i form av e-post, sms, sociala medier och mycket mer.

– Det är då biograferna kan ha sin stora roll, nämligen att göra en vettig historia av allt det här. Det som nu bara är fragment kommer biografen göra en kruka av.

– Det kommer att vara så jobbigt! Så mycket att reda ut och göra en bra historia av. Men vi kommer att älska biografer, för att de skriver liv, avslutar Ingrid Elam.