Isabella Eklöf om hyllade Nick Cave-serien: ”Min pappa var en söt psykopat som påminner om Bunny Munro”

Isabella Eklöfs fascinerande resa från vampyrlajv till hyllad regissör

Isabella Eklöfs relation till Nick Cave tog sin början under ett vampyrlajv i Stockholm i slutet av 90-talet. ”Ett vampyrpar försökte förföra mig till tonerna av ’Murder ballads’, men det gick inget vidare. Jag var betydligt mer imponerad av musiken än deras vargaktiga ’wolf lord’-miner,” berättar Eklöf med ett leende.

Idag hyllas hon för sin regi av den brittiska tv-serien ”The death of Bunny Munro” (Skyshowtime) som bygger på Nick Caves mörka roman om en sexmissbrukande handelsresande i Brighton. För Eklöf var romanen en uppenbarelse när den kom 2009.

”Det är en väldigt modernistisk roman med manisk inre monolog och anarkistiska vändningar. En klassisk undergångsresa som är kompromisslös, rolig och väldigt fatalistisk. ’The death of Bunny Munro’ är en av få böcker från 2000-talet som jag gillar. För mig dog litteraturen någon gång runt mitten av 80-talet med modernisten Willy Kyrklund,” säger hon från Zentropas högkvarter utanför Köpenhamn.

I serien gestaltar Matt Smith (känd som unga prins Philip i ”The Crown”) en sexfixerad kosmetikaförsäljare som med sin kåta kanin-blick förför sina kvinnliga klienter. Efter hustruns självmord (spelad av Sarah Greene) ger han sig ut på en kaotisk odyssé genom Brighton tillsammans med sin nioårige son (Rafael Mathé).

”Sex och narcissister är mitt specialområde,” säger Eklöf med ett leende.

Hennes spelfilmsdebut ”Holiday” (2018) var ett kontroversiellt drama om en ung kvinna som dras in i en destruktiv relation med en dansk gangster under en semester på turkiska rivieran. Uppföljaren ”Kalak” (2023) handlar om en sjukskötare som tvingas konfrontera sitt mörka förflutna vid återkomsten till Grönland.

Bakom Eklöfs konstnärliga drivkrafter finns personliga erfarenheter. ”Pappa kallade sig själv träffande för ’en söt psykopat’. Han var charmig men hade också ett slags iskyla. Om man ska vara lite freudiansk så är detta något jag har försökt att bearbeta i hela mitt liv. Jag älskade honom väldigt mycket, även om det var komplext,” berättar Eklöf som växte upp i ett kråkslott på Lidingö med knappa ekonomiska resurser.

Även om ”The death of Bunny Munro” utspelar sig 2003 när den gamla piren i Brighton brann, har den något tidlöst över sig. Eklöf menar att serien lika gärna kunde utspelat sig under 70- och 80-talen.

”Sjuttiotalet var framför allt ett förfärligt decennium, präglat av extrem misogyni och en sexualiserad kultur. Mina verk handlar inte bara om mina egna daddy issues, utan om hela det system som möjliggjorde den typen av toxisk manlighet. Epstein-härvan visar att de här människorna fortfarande sitter på makten. Men förhoppningsvis är ’The death of Bunny Munro’ spiken i kistan – en perfekt metafor för allt det där,” förklarar hon.

Samtidigt påpekar Eklöf att det är lätt att bli medberoende med dessa karaktärer. ”Vi är fostrade att tycka att sådana figurer är lite heta och roliga – charmiga, destruktiva män som kommer undan med allt. Det är samma mekanism som gör att många fascineras av Trump. Även om vi vet att Bunny är usel kan vi inte låta bli att gilla honom lite, och just den trasigheten gör serien fin.”

I sin tolkning har Eklöf gett sonen större utrymme och förvandlat Bunny Munro till en mer karismatisk figur jämfört med bokens solkiga förlorare. Matt Smith beskrivs av Cave själv som en ”vandrande eld-emoji”. Brighton fungerar också som en symbolisk spegel för karaktären – en stad med glassigt yttre som döljer något mörkare.

”Precis som Bunny är Brighton en symbol för det brittiska imperiets sönderfall. Något mörkt och uttorkat som blir en metafor för tillståndet i England efter Brexit: desperat, splittrat,” säger Eklöf.

Seriens mörka, suggestiva musik är specialskriven av Nick Cave och Warren Ellis, kompletterad med låtar från Johnny Thunders, Joy Division, The Cure och flera andra. Cave själv gör en cameoroll i slutet av serien.

Just nu förbereder Eklöf inspelningen av sin första Dogma 25-film, baserad på det nya filmmanifestet som inspirerats av Dogma 95-rörelsen. Efter femton år i Danmark har hon återvänt till Stockholm och börjat skissa på en film om de von Sydowska morden.

”Jag vill göra något realistiskt, nästan som en Bergman- eller Tarkovskijfilm med långa tagningar och perfekt ljus,” avslutar hon med konstnärlig beslutsamhet.