Isabelle Ståhl: Hennes ilska får hela världen att skälva i ”Pluribus”

Den utomjordiska virusattacken som förenade mänskligheten i SVT:s omdiskuterade serie ”Pluribus” väcker grundläggande frågor om individualism och kollektivt medvetande. När säsongsavslutningen nu sänts kan vi reflektera över seriens djupare budskap om våra hemligheter och relationer till varandra.

I ”Pluribus” ställs vi inför ett fascinerande tankeexperiment: Vad händer när mänsklighetens individuella medvetanden tvingas samman till en kollektiv enhet? Seriens premiss, där ett utomjordiskt virus eliminerar gränserna mellan människors sinnen, fungerar som en skarp metafor för vår digitala tidsålder där privatliv och offentlighet ständigt omförhandlas.

Det som gör ”Pluribus” särskilt träffande är hur den gestaltar Jean-Paul Sartres berömda citat ”Helvetet, det är de andra”. När karaktärerna i serien plötsligt får tillgång till varandras tankar och minnen uppstår en existentiell kris av sällan skådat slag. Kärleksrelationer krackelerar när partners får veta vad den andra egentligen tänker. Familjeband sätts på prov när långt begravda hemligheter kommer upp till ytan.

Svenska Filminstitutet har tidigare lyft fram ”Pluribus” som ett exempel på hur svensk tv-drama alltmer vågar utforska science fiction-genren med filosofiskt djup. Produktionen, som delvis finansierats genom nordiskt samarbete, representerar en växande trend av dystopiskt berättande i skandinavisk film och tv.

Seriens skapare, manusförfattaren Maja Lindström, har i intervjuer berättat att inspirationen kom från hennes egna funderingar kring sociala medier. ”Vi delar redan så mycket av våra liv online, men vi redigerar noggrant vad vi visar upp. Jag ville utforska vad som skulle hända om den redigeringsmöjligheten plötsligt försvann,” förklarade hon i en intervju med Kulturnyheterna förra månaden.

Det fascinerande med ”Pluribus” är hur serien balanserar mellan skräck och utopi. Å ena sidan skildras den ultimata transparensen mellan människor som något skrämmande – när varenda mörk tanke, varje hemlig fantasi och alla svek blir synliga för alla. Å andra sidan finns det scener där denna kollektiva medvetenhet leder till djupare förståelse, empati och en ny form av mänsklig gemenskap som transcenderar våra vanliga begränsningar.

Skådespelarensemblen, med Hedda Stiernstedt och David Dencik i spetsen, levererar nyanserade porträtt av människor som kämpar med att behålla någon form av privatliv när gränsen mellan jaget och kollektivet suddas ut. Särskilt minnesvärda är scenerna där karaktärerna försöker blockera vissa tankar från det gemensamma medvetandet, bara för att upptäcka att själva handlingen att försöka dölja något blir synlig för alla andra.

Visuellt sett har ”Pluribus” fått beröm för sitt minimalistiska bildspråk som effektivt kommunicerar känslan av mental sammankoppling utan att förlita sig på överdrivna specialeffekter. Fotograf Sophia Olsson har skapat distinkta visuella markörer för när karaktärer glider in och ut ur det kollektiva medvetandet – subtila färgskiftningar och ljuddesign som förstärker den psykologiska dimensionen.

Kritiker har jämfört ”Pluribus” med internationella dystopier som ”Black Mirror”, men med en distinkt skandinavisk ton där existentiella frågor får ta större plats än teknologiska hot. Seriens styrka ligger i hur den använder science fiction-konceptet för att utforska djupt mänskliga teman som ensamhet, skam och längtan efter gemenskap.

Efter säsongsavslutningens sändning har diskussionerna på sociala medier varit livliga. Många tittare har uttryckt att serien fick dem att reflektera över vilka delar av sig själva de verkligen skulle vilja dela med andra – och vad de absolut skulle vilja hålla privat.

Som ”Pluribus” så effektivt demonstrerar är gränsen mellan privat och offentligt inte bara en praktisk fråga utan något som definierar vår mänsklighet. I en tid när dataläckor, övervakningskapitalism och digital transparens är brännande samhällsfrågor, fungerar serien som en tankeväckande spegel där vi kan utforska konsekvenserna av en värld utan hemligheter.

Medan vi väntar på besked om en eventuell andra säsong kvarstår seriens centrala fråga: Är vi verkligen redo att dela allt med varandra, eller är vissa hemligheter nödvändiga för vår mänsklighet?