Isak Gröndahl: Benjamin Ingrossos cacio e pepe kan inte mäta sig med mammas mat

I kassakön på Ica ställdes jag inför en oväntad utmaning när min vän ringde och bad mig ansvara för rödvinssåsen till vår gemensamma middag. Utan tidigare erfarenhet av denna kulinariska klassiker valde jag att snabbt googla ”Mannerström rödvinssås” istället för att rådfråga min mormor. Med en receptlänk i handen och varorna inhandlade följde jag instruktionerna till punkt och pricka, inklusive tillsättandet av nästan en hel flaska vin.

Resultatet blev dock en kulinarisk katastrof. Den så kallade ”såsen” påminde mer om billigt rödvin hällt i en vattenkokare än något som skulle kunna komplettera en måltid. Var det verkligen Leif Mannerströms fel, eller hade jag blivit lurad av internet?

Detta misslyckande fick mig att reflektera över hur vår relation till mat har förändrats under de senaste årtiondena. Sara Danius diskuterar i sin essä ”Husmoderns död” hur det svenska köket genomgått en ”avmaskulinisering”. Hon beskriver hur Bonniers kokbok från 1960 förutsatte att husmodern själv kunde döda, flå och stycka djuren, medan 2010 års upplaga helt utelämnar dessa moment.

Det Danius egentligen beskriver är ett existentiellt band som försvagats mellan den moderna människan och hennes föda. Sambandet mellan köttfärsen på butikshyllan och det levande djuret har blivit lika abstrakt som kvantfysik.

Som född 1996 minns jag matkulturen från min barndom som något mer personligt. Vid sidan av internet användes klibbiga, handskrivna receptböcker och familjerecept som överförts mellan generationer. Maträtterna var förlängningar av mina föräldrars väsen – pappas mexikanska köttfärssås var just pappas, och mammas fläskfilé med gorgonzola var unik för henne.

När jag nyligen bad mina föräldrar skriva ner dessa recept från min uppväxt blev jag överraskad av hur enkla de faktiskt var. Ett exempel var en pastasås med gröna oliver och skinka som jag mindes som gudomlig, men som i receptform framstod som närmast primitiv jämfört med dagens raffinerade matkultur.

Min besvikelse handlar inte bara om nostalgi eller förändrade mattrender. Det finns något grundläggande som gått förlorat i digitaliseringen av matlagningen. Sett i ljuset av det enorma utbudet av raffinerade recept som internet erbjuder framstår min barndoms favoriträtter som närmast bisarra. Att tillaga pasta med burkskinka och potatismjöl istället för Benjamin Ingrossos topprankade recept för cacio e pepe verkar idag som en kulinarisk anomali.

Samtidigt finns det något andefattigt med alla dessa moderna, algoritmoptimerade recept. De mekaniska utvärderingssystemen och recensionerna på receptsajterna ersätter en meningsfull kontext. Maträtterna blir opersonliga och utbytbara, likt musik upptäckt via Spotifys algoritmer. De går miste om sin ”aura”, för att använda Walter Benjamins begrepp.

Situationen har förvärrats ytterligare genom AI-teknikens intåg i matlagningsvärlden. Många använder numera AI-funktioner för att hitta och följa recept, men även de som förlitar sig på traditionella matbloggar riskerar att ovetande laga rätter skapade av artificiell intelligens. Matbloggare rapporterar om dramatiskt minskad trafik till sina sidor de senaste åren, medan AI-genererat innehåll tar över.

Denna utveckling är inte utan risker. 2023 försökte en matvarukedja i Nya Zeeland lansera en egen chattbot för att komponera recept av matrester. Resultatet blev absurda förslag som wokade grönsaker med oreokakor och till och med potentiellt farliga kombinationer som ugnsrostad potatis med myggmedel.

Kanske var det inte Leif Mannerström som svek mig med det misslyckade rödvinssåsreceptet. Det är möjligt att receptet faktiskt var AI-genererat av någon som stulit hans identitet. Eller så är jag helt enkelt ingen skicklig kock. Oavsett vilket känner jag mig märkligt befriad från ansvar för misslyckandet.

När Sara Danius förklarade husmodern död syftade hon på den försvinnande intimiteten mellan människan och hennes mat. Idag outsourcar vi inte bara matproduktionen utan även vårt eget omdöme, och låter maskiner ersätta det som gör oss mänskliga. Kokböcker var visserligen auktoriteter redan 1960, men de talade till en hemmakock med egen urskillningsförmåga.

Till skillnad från detta följde jag blint det översta sökresultatet, köpte varorna och lydde instruktionerna utan eftertanke. Den misslyckade såsen hade inget med mig själv att göra. Det var som om någon annan stod vid spisen.