Privata donationer hyllas medan statliga kulturanslag tonas ner

Kulturminister Parisa Liljestrand fångades nyligen på film när hon entusiastiskt intervjuade förbipasserande på Gustav Adolfs torg i Stockholm om den kommande barn- och ungdomsscenen på Kungliga Operan. I klippet, som delades på ministerns Instagramkonto, framhävs särskilt att scenen ”kommer att byggas tack vare privata donationer”.

Donationerna på 300 miljoner kronor är onekligen betydande, men framställningen ger en missvisande bild av finansieringen. I verkligheten står staten för drygt 90 procent av den totala kostnaden för operans renovering. Detta faktum nämns dock inte i kulturministerns inlägg.

Situationen väcker frågor om huruvida det finns ett ideologiskt intresse av att framhäva privat finansiering på bekostnad av offentliga kulturanslag. Genom att tona ner statens avgörande roll i finansieringen av ett av landets mest prestigefyllda kulturinstitutioner riskerar kulturministern att underminera själva grunden för kulturdepartementets verksamhet.

Det svenska kultursystemet skiljer sig markant från exempelvis USA, där konsten i hög grad är beroende av privata sponsorer och mecenater. Den amerikanska modellen har kritiserats för att hämma konstnärligt risktagande och begränsa kulturens tillgänglighet för en bredare publik.

Nyligen hamnade Hollywood-stjärnan Timothée Chalamet i blåsväder efter att ha uttalat att ”ingen bryr sig” om balett och opera längre, något som enligt honom skulle vara förödande för konstnärlig motivation om samma öde drabbade biofilmen. Som kulturskribenten Anna Ångström påpekade i Svenska Dagbladet har skådespelaren inte helt fel i sin analys av den amerikanska situationen, där beroendet av privata finansiärer kan ha en hämmande effekt på konstnärlig innovation.

När svenska politiker framhäver privata donationer framför offentliga anslag skickar det signaler om en potentiell förändring i synen på kulturfinansieringen. Risken finns att kulturpolitiken successivt distanserar sig från sitt ansvar, vilket på sikt kan leda till nedskärningar och minskad kulturell relevans i samhället – precis den utveckling Chalamet beskriver.

Självklart ska välbärgade privatpersoner och företag uppmuntras att bidra till kulturlivet, både genom skatter och frivilliga donationer. Men när offentliga företrädare tonar ner statens avgörande roll kan det tolkas som ett steg mot en mer amerikansk kulturmodell.

Frågan är om detta är en medveten strategi från kulturministern, eller om det handlar om ett missriktat försök att uppmärksamma det positiva i privata kulturdonationer. Oavsett vilket sänder det signaler som kan ha långtgående konsekvenser för den svenska kulturpolitikens framtid.

Det offentliga samtalet om kulturens finansiering behöver nyanseras. Privata donationer är värdefulla komplement, men de kan inte ersätta en stabil och långsiktig offentlig finansiering som garanterar kulturens oberoende och tillgänglighet för alla medborgare oavsett socioekonomisk bakgrund.

I en tid då kultursektorn står inför stora utmaningar är det särskilt viktigt med transparens kring finansieringsfrågor. När kulturministern väljer att framhäva privata donationer framför statliga anslag bidrar det till en snedvriden bild av verkligheten och riskerar att normalisera en gradvis nedmontering av det offentliga kulturstödet.

För att bevara ett vitalt och inkluderande kulturliv i Sverige krävs en tydlig politisk vision och ett fortsatt starkt offentligt engagemang. Privata donationer är välkomna tillskott, men de kan aldrig bli ersättning för statens grundläggande ansvar för kulturens infrastruktur och långsiktiga utveckling.