Jane Pollard: ”Misogynin mot Marianne Faithfull var hårresande”

För tolv år sedan slog de igenom med Nick Cave-filmen ”20 000 days on earth”, en poetisk hybriddokumentär som suddade ut gränserna mellan fakta och fiktion. Nu är regiduon Jane Pollard och Iain Forsyth tillbaka med ett nytt, originellt porträtt av en ikonisk artist. ”Broken English” är ett försök att fånga essensen av artisten och skådespelaren Marianne Faithfull snarare än att bocka av en biografisk tidslinje.

– Vi ville skapa en nyanserad bild av en äldre konstnär som ser tillbaka på sitt liv och möter sina tidigare jag. ”Broken English” fokuserar på hennes konstnärskap och person – snarare än på skandalerna eller hennes gamla relation till Mick Jagger, säger Jane Pollard när DN träffar henne på Venedigs filmfestival.

Hon sitter tillsammans med sin parhäst Iain Forsyth i en soffa med fri utsikt över både poolen och lagunen på festivalön Lido. En skarp kontrast till filmen som utspelar sig på den instängda, fiktiva institutionen ”Ministry of not forgetting” under överinseende av Tilda Swinton. Denna påhittade myndighet har som uppdrag att ”omkalibrera” det kollektiva minnet av kända artisters liv och gärning – och att rätta till kvinnohistorien genom att ge en mer nyanserad bild än de förenklade berättelser som ofta dominerar i media.

Med George MacKay som samtalsledare får Faithfull kommentera gamla tv-klipp och tidningsartiklar – en katalysator för hennes minnen och reflektioner.

– Greppet ligger väldigt nära en av våra största inspirationskällor – ”Krapps sista band”. Samuel Becketts pjäs har varit en viktig katalysator i vår kreativa utveckling, berättar Jane Pollard.

Hennes parhäst Iain Forsyth fyller i:

– Den här typen av filmer handlar mer om att skapa ett porträtt än att redovisa varje steg från vaggan till graven. De bästa porträtten – fotografier eller målningar – är alltid skapade i samarbete med sitt motiv. Tänk på Lucian Freud, vars modeller var en integrerad del av processen.

– På samma sätt är ”Broken English” inte bara en film om Marianne Faithfull – det är en film av henne, skapad tillsammans med henne, säger han.

I ”Broken English” finns flera häpnadsväckande arkivklipp där Faithfull utsätts för öppet misogyna och sexistiska frågor av dåtidens journalister och programledare som Russell Harty. Gång på gång får hon försvara sitt utseende, sitt privatliv och sin sexualitet – medan hennes konstnärskap ofta hamnar i skymundan.

– Som ung såg jag en Russell Harty-intervju med Marianne, men då tänkte jag aldrig ens tanken ”din gamla misogynist”. Men nu när jag ser det igen är det hårresande. Tiderna har uppenbart förändrats, säger Jane Pollard och himlar med ögonen.

– Jag vet inte hur Marianne kände innerst inne, för hon blev aldrig riktigt arg över misogynin. Hon utnyttjade det aldrig, försökte aldrig spela på det eller använda det till sin fördel, säger Pollard.

Iain Forsyth nickar:

– Hennes inställning till det mesta var: ”Fuck ’em! Jag lever ett härligt liv”. Samtidigt blev jag lite förvånad att höra att hon i ett obevakat ögonblick berättade att hennes största skräck var att bli offentligt dömd, berättar Iain Forsyth.

Marianne Faithfull gick från tonårsstjärna och it-girl i Swinging London till levande rocklegend. Med sin raspiga röst, sitt dramatiska liv och sin förmåga att resa sig om och om igen blev hon en av pophistoriens mest fascinerande personligheter. Under 1970-talet kämpade hon med heroinmissbruk och hemlöshet, men gjorde en hyllad comeback med det postpunkiga albumet ”Broken english” (1979) som markerade en ny, råare stil.

Inför inspelningen fick George MacKay genomgå en intensiv ”Marianne Faithfull-kurs” – komplett med släktträd och kreativa nätverk, så att han skulle känna till varje namn och referens; däribland Mick Jagger, Keith Richards, Alain Delon, Allen Ginsberg, Bob Dylan, David Bowie, Lou Reed, Serge Gainsbourg och Jean-Luc Godard – för att bara nämna några. Och, förstås, Anita Pallenberg.

– Hon och Anita Pallenberg gick i frontlinjen för feminismen. De levde som de ville, var stilbildande och sa vad de tyckte. De tog risker, trotsade auktoriteter och vägrade rätta in sig i ledet – och det gjorde dem till ett hot. Utan Marianne Faithfull, varken någon Billie Eilish eller Miley Cyrus. Hon visade vägen, säger Jane Pollard.

I ”Broken english” finns en nyckelscen där Marianne Faithfull får frågan om hon tror att det krävs ett stort mörker för att bli en bra konstnär. Hennes svar kommer bitskt och blixtsnabbt:

”Så fan heller!”, svarar hon och lägger på ett snett leende: ”Men det är förstås en tacksam krok att hänga upp saker och ting på, eller hur?”

– Haha, det är ett typiskt Marianne-ögonblick! Hon gillade att chockera, sticka hål på myter och få andra att skratta, säger Pollard.

– Och samtidigt var det ju en ”bra krok att hänga upp saker på”. Hon var tvungen att rida på berättelsen om att vara Mick Jaggers ex-flickvän för att kunna fortsätta ge ut musik. Det är aldrig svartvitt, aldrig enkelt.

Även om Marianne Faithfull var djupt involverad i filmen fick hon aldrig se det färdiga resultatet. Hon gick bort i januari 2025, sju månader före världspremiären i Venedig. Under en del av inspelningen hade hon syrgasslangar i näsan på grund av komplikationer efter covid-19 och långvariga lungsjukdomar. Trots det fick hon sista ordet i ”Broken english”. I finalscenen medverkar Nick Cave och Warren Ellis i Faithfulls allra sista framträdande, inspelat kort före hennes död.

– När Marianne var tillräckligt frisk för att kunna sjunga, kastade vi oss in i studion och gjorde det på en dag, berättar Pollard och drar en djup suck.

– Jag saknar henne verkligen. Jag saknar att bara ha hennes röst i våra liv. Hon var rolig och blev en riktigt god vän.

Brittiskan var dotter till den österrikiska baronessan och dansaren Eva Erisso och brittiske majoren Glynn Faithfull, verksam som spion under andra världskriget. Hon slog igenom som 17-åring 1964 med ”As tears go by” (skriven av Mick Jagger och Keith Richards) som gick in på den brittiska tio-i-topp listan.

Förutom sin debutskiva ”Marianne Faithfull” släppte hon ett 20-tal album genom karriären, där samarbeten med artister som Nick Cave, PJ Harvey och Damon Albarn resulterade i kritikerrosade verk. Hon medverkade även i flera filmer, bland annat ”Girl on a motorcycle” (1968) och ”Irina Palm” (2007).

Regissörerna Pollard och Forsyth träffades på Goldsmiths College i London och var tidiga pionjärer inom reenactment i samtidskonsten. Deras långfilmsdebut med Nick Cave-dokumentären ”20,000 days on earth” vann regipris på Sundancefestivalen och BAFTA-nominerades.

”Broken english” visas på Tempofestivalen den 3 och 4 mars och ger publiken en sällsynt inblick i en artist vars liv och konst fortsätter inspirera nya generationer, långt bortom de skandaler som så ofta överskuggade hennes kreativa gärning.