Japanska ”Exit 8” är en tunn och tråkig t-banethriller

Japansk skräckfilm stänger in publiken i tunnelbanans mörker

Efter framgångarna med den psykologiskt intrikata ”Battle Royale” återvänder regissören Kiyoshi Kurosawa med sin senaste skräckfilm ”Exit 8”, en berättelse som utspelar sig i Tokyos labyrintiska tunnelbanesystem. Filmen, som nyligen hade premiär på den internationella filmmarknaden, har väckt uppmärksamhet för sitt ambitiösa försök att kombinera traditionell japansk skräcktradition med moderna psykologiska element.

I centrum av berättelsen står en ensam tunnelbanearbetare vars rutinmässiga tillvaro under jorden plötsligt förvandlas till en mardrömslik upplevelse. När han upptäcker ett mystiskt utrymme bortom den välkända kartan över tunnelbanesystemet, dras han in i en värld av klaustrofobiska gångar och oförklarliga händelser.

Kurosawa, som länge ansetts vara en mästare inom japansk skräckgenre, försöker med ”Exit 8” återskapa den stämning av existentiell ångest som kännetecknade hans tidigare verk. Tokyo, med sitt enorma tunnelbanesystem som dagligen transporterar miljontals människor, fungerar som en perfekt arena för denna typ av berättelse. Stadens underjordiska nätverk har länge fascinerat både japanska och internationella filmskapare, med sin kombination av högteknologisk precision och uråldriga urbana myter.

Den visuella estetiken i ”Exit 8” är genomtänkt med dunkla korridorer, flimrande lysrör och ständigt närvarande fukt som skapar en påtagligt klaustrofobisk känsla. Filmfotografen Akiko Ashizawa, som tidigare samarbetat med Kurosawa, lyckas fånga tunnelbanans skrämmande aspekter genom att utnyttja de trånga utrymmena och den begränsade belysningen.

Trots dessa visuella förtjänster lider filmen av en tydlig brist på narrativ progression. Vad som börjar som en fascinerande utforskning av urbana rädslor förvandlas gradvis till en monoton vandring genom liknande scener där spänningen aldrig riktigt når någon klimax. De psykologiska element som introduceras tidigt i filmen utvecklas inte tillräckligt för att skapa en sammanhängande skräckupplevelse.

Japansk skräckfilm har under de senaste decennierna etablerat sig som en betydande kraft på den internationella filmscenen. Filmer som ”Ringu” och ”Ju-On” har inspirerat otaliga remakes och påverkat skräckgenren globalt. ”Exit 8” försöker bygga vidare på denna tradition men misslyckas med att tillföra något substantiellt nytt till genren.

Den japanska filmindustrin har under senare år stått inför utmaningar med minskande biobesök och ökad konkurrens från internationella produktioner och streamingplattformar. I detta klimat representerar ”Exit 8” ett försök att återvända till det som en gång gjorde japansk skräck framgångsrik – den subtila psykologiska terrorn snarare än explicita skräckeffekter.

Huvudskådespelaren levererar en trovärdig prestation som den isolerade tunnelbanearbetaren, vars gradvis ökande paranoia fungerar som filmens emotionella centrum. Men även här hämmas potentialen av ett manus som inte ger tillräckligt med material för en djupare karaktärsutveckling.

Produktionsbolaget Toho, som står bakom filmen, har en lång historia av framgångsrika skräckfilmer och hade förmodligen höga förväntningar på ”Exit 8”. Dessvärre verkar filmen ha fastnat mellan två världar – varken tillräckligt innovativ för att attrahera en ny publik eller tillräckligt traditionell för att tillfredsställa genrens hängivna fans.

Ljuddesignen förtjänar ett särskilt omnämnande som ett av filmens starkare element. De subtila ekon, avlägsna tågljud och metalliska knäppningar skapar en ljudbild som förstärker känslan av isolering och fara som genomsyrar berättelsen.

För den internationella publiken erbjuder ”Exit 8” en inblick i den japanska urbana mytologin och rädslan för det moderna samhällets anonymitet och isolering. Dessa teman har länge varit centrala i japansk kultur och konst, men översättningen till filmmediet blir i detta fall ofullständig.

Sammanfattningsvis representerar ”Exit 8” ett ambitiöst men ojämnt försök att återuppliva den japanska skräckfilmens gyllene era. Trots imponerande visuella kvaliteter och en lovande premiss lyckas filmen aldrig riktigt bryta sig loss från sin egen labyrintiska struktur, och lämnar publiken i en återvändsgränd av ouppfyllda förväntningar.