Jesper Högström: Så blev Elvira Madigans död en av tidernas mest omdiskuterade kärlekshistorier

Sveriges sista äkta folkvisa – historien om Elvira Madigan

Den kallas ibland för Sveriges sista äkta folkvisa. Sången skrevs på bara en halvtimme i augusti 1889 av den unge journalisten Johan Lindström, senare känd under namnet Saxon, som skulle bli en framstående förlagsgrundare. Inspirationen kom från ett drama som vid tiden engagerade hela Sundsvall – berättelsen om primadonnan som rymt från sitt cirkussällskap och mött ett tragiskt slut. Bara en månad senare sjöngs Saxons skillingtryck över hela Sverige, en visa om Elvira Madigan.

Bakom artistnamnet dolde sig egentligen Hedvig Jensen, född 1867 i Flensburg som nyligen hade erövrats av Preussen men vars befolkning fortfarande var övervägande dansk. Hennes bakgrund var typisk för cirkusvärlden – en svensk-finsk artonårig mamma och en dansk akrobat som snabbt försvann ur bilden. Modern Laura fick senare ytterligare ett utomäktenskapligt barn innan hon träffade John Madigan, en amerikansk cirkusryttare som blev Hedvigs styvfar. I det respektabla samhället hade cirkusfolk låg status, ungefär jämförbar med resandefolkets.

Trots att cirkuslivet kunde uppfattas som fritt var verkligheten präglad av hård disciplin. Elvira kan liknas vid en modern elitgymnast eller konståkare, där modern fungerade som en sträng ”showbizmamma” som disciplinerat tränade sin barnstjärna. Den lilla Hedvig visade tidigt talang för de nya typer av uppträdanden som publiken efterfrågade. Som elvaåring hade hon transformerats till ”Miss Elvira” som utförde svåra jonglörnummer på ståltrådslina. I tonåren hade hon blivit en firad stjärna som uppträdde inför kungligheter över hela Europa.

När styvfar John Madigan bestämde sig för att starta en egen cirkus med Elvira som huvudattraktion var hon nitton år. Trots sin erfarenhet beskrivs hon som blyg och introvert. Hon framförde sina lindansarnummer med allvar och värdighet, utan publikfriande inslag. Mamma Laura var stolt över att dottern motbevisade fördomar om bohemer i cirkusvärlden och framhöll gärna i intervjuer att lindanserskor var respektabla artister, till skillnad från skådespelerskor som förstörde sin hy med smink, sena nätter och ”allehanda stimulantia”.

Som cirkusens främsta dragplåster turnerade familjen genom mindre orter i Skandinavien. I januari 1888 anlände de till Kristianstad där de uppträdde i en provisorisk cirkusbyggnad på Fisktorget. Bland åskådarna fanns löjtnant Sixten Sparre.

Sparre var närmast en kliché för sin tid – en representant för tidens ”löjtnantsromantik”. Han var adlig, skuldsatt och olyckligt gift med två barn. Dessutom var han en misslyckad poet som skrev känsloladdad poesi i samma stil som sin idol Carl Snoilsky, med fokus på ”samhällets olycksbarn” under en tid av stora sociala motsättningar. Hans egen diktsamling med dessa teman hade nyligen utkommit och fått dålig kritik.

Vad Sparre såg i Elvira kan man bara spekulera om. En kvinnlig cirkusartist var vid denna tid en projektionsyta för många manliga föreställningar – något lockande, gränsöverskridande, romantiskt ouppnåeligt och samtidigt dekadent. Sparre lyckades kringgå den vakande modern och inleda en hemlig brevväxling med Elvira.

Brevväxlingens exakta innehåll är okänt, men enligt modern handlade Sparres brev om att han var skild från sin hustru och hotade med självmord om Elvira inte accepterade hans inviter. Det är dock troligt att den hårt kontrollerade Elvira lockades av en äldre man som representerade allt hon lärt sig att beundra – en adelsman, poet och officer, en glamorös företrädare för det etablerade samhället. Tre gånger försökte hon avbryta kontakten, men varje gång hotade Sparre att ta sitt liv.

En avgörande händelse inträffade den 1 februari 1889, när Cirkus Madigan befann sig i Gävle. Gefleborgs Läns Tidning rapporterade om det som skulle kallas ”Mayerling-dramat” – kronprins Rudolf av Österrike hade skjutit sin älskarinna Mary Vetsera och därefter sig själv. När Elvira fick höra om tragedin ska hon ha ”prisat deras öde som synnerligen lyckligt”. Även Sparre inspirerades av dramat.

Den 17 april 1889, i Hudiksvall, mottog Elvira ”ett stort, förseglat brev” från Sparre med en lång bekännelse. Den 28 maj, när cirkusen anlänt till Sundsvall, kom Elvira inte ner till frukost. Det visade sig att hon pantsatt sina smycken och rest till Bollnäs för att möta Sparre. Modern försökte genskjuta dem i Stockholm, men förseningen av hennes ångbåt gjorde att paret hann resa vidare söderut.

Paret skrev in sig på stadshotellet i danska Svendborg på Fyn som ”greve Sparre med hustru på bröllopsresa”. Andra gäster noterade dem – han verkade munter, hon betryckt. Som världsvan adelsman fick Sparre kredit på hotellet, men efter ett par veckor krävde hotelldirektören betalning: 288 kronor, motsvarande ungefär 20 000 i dagens penningvärde.

Detta markerade slutet på deras flykt. Dagen därpå försvann paret från hotellet och tog in på ett pensionat på närliggande Tåsinge. De gav sig ut på en sista picknick. Till skillnad från Bo Widerbergs romantiska filmversion var det enligt Elviras biograf Klas Grönqvist småkallt, regnigt och blåsigt – ett väder som knappast uppmuntrade till poetiska föreställningar om att övernatta i skogen.

En bondkvinna hittade kropparna två dagar senare när hon samlade nässlor. Det var uppenbart att Sparre hade skjutit Elvira och sedan sig själv. Hennes korsett hängde på en gren. På hotellrummet fanns en dikt av Sparre om en ung brud som välkomnade döden för att bevara kärleken.

Den omedelbara reaktionen på händelsen var enorm. Saxons skillingtryck var bara en av många dikter, romaner och tidningsartiklar om ”det svenska Mayerlingdramat”. Ett romantiskt skimmer lade sig över tragedin. Till och med den fängslade socialisten Axel Danielsson skrev uppskattande: ”Dessa bägge döda voro uppenbarligen intellektuellt överlägsna sina klassförvanter, och de voro det enligt min mening även moraliskt, ty den högsta moral vi känna är otillfredsställdheten med eländiga förhållanden.”

Elviras mamma Laura stod ensam när hon rasade mot ”den usle förförare som solochvårat dottern och mördat henne i sömnen”.

Den romantiska synen på paret fick sitt definitiva genomslag i Bo Widerbergs film från 1967, som skildrade ett kärlekspar som funnit sina sanna identiteter genom att fly från ett förtryckande samhälle. Men redan 1959 hade journalisten Bertil Widerberg intervjuat en gammal dansk sjökapten som varit barn på Tåsinge vid tiden: ”De flesta ansåg att det var han som var den skyldige, att han hade dragit henne med sig i fördärvet… Vi tyckte inte att där var någon romantik i det som hade hänt.”

Vår tids syn ligger närmare sjökaptenen: en historia om en äldre man ur överklassen som manipulerar en ung och oerfaren flicka, drar in henne i sitt grandiosa drama som redan från början siktar mot undergång, och till slut mördar henne. Som sjökaptenen frågade: varför skulle hon ha velat dö? ”I romaner kan sådant gå för sig; men har man någonsin hört talas om det från verkliga livet?”