Jesse Krimes blev konstnär i fängelset: ”Alla behöver något att hålla fast vid”

Den amerikanska konstnärens väg från fängelse till konstscenen

Jesse Krimes satt sex år i fängelse, en erfarenhet som kom att forma hela hans konstnärliga uttryck. I en intervju berättar han hur hans efternamn, familjetragedier och fängelsetiden påverkat både hans identitet och konstnärskap.

Krimes berättar att hans efternamn inte påverkade honom nämnvärt förrän han var tretton år gammal, då mannen som han trodde var hans pappa tog sitt liv. Den traumatiska händelsen blev startskottet för en negativ spiral.

”Jag var ung och visste inte hur jag skulle hantera det. Jag började hamna i fel kretsar och blev utagerande,” förklarar Krimes. ”I stället för att få hjälp hamnade jag hos polisen och blev straffad. De yttre systemen förstärkte identiteten jag redan hade blivit tilldelad.”

Det ledde till att han tidigt började se sig själv som någon som stod utanför samhällets normer – som kriminell – trots att han inte identifierade sig med den rollen. Denna påtvingade identitet, tillsammans med hans efternamn, blev en självuppfyllande profetia som till slut resulterade i ett sex år långt fängelsestraff.

Under tiden i fängelset gick Krimes igenom en djup självrannsakan som kom att transformera hans konstnärskap. Han började reflektera över sin identitet och hur han skulle förhålla sig till tiden som användes som straff mot honom.

”Då blev det tydligt för mig att om jag skulle kunna skapa något meningsfullt av den här tiden, var jag tvungen att lägga all min energi på att göra verk som inte bara kunde bära mig, utan också bidra till större samhälleliga samtal om de erfarenheter jag gick igenom,” säger han.

I sin konstnärliga process använde Krimes de begränsade materialen som fanns tillgängliga i fängelsemiljön. När han satt i isoleringscell hade han endast tillgång till fängelsets tvål, sänglakan och toalettpapper, vilket tvingade honom till kreativ uppfinningsrikedom.

Med tiden började dessa vardagliga föremål få en djupare symbolisk betydelse. Han började analysera vad de representerade, hur de cirkulerade inom fängelsesystemet och vilken koppling de hade till världen utanför murarna.

”Tvål, till exempel, bär på ett materiellt språk av rening och renhet, något som kopplar direkt till föreställningen om fängelset och dess påstådda uppgift att reformera individen,” förklarar Krimes.

Hans arbete med dessa vardagliga material utvecklades därmed till något mycket större än enbart konstskapande. Det blev ett sätt att uttrycka sig under extremt begränsade förhållanden och ett medel för att utmana den institutionella miljö han befann sig i.

Genom att transformera vardagliga föremål till konstobjekt skapade Krimes en visuell protest mot fängelsesystemet och dess dehumaniserande praktiker. Konsten blev hans verktyg för motstånd och samtidigt en väg till personlig läkning.

Ett av hans mest uppmärksammade verk, ”Prison portrait I”, visar tydligt hur han arbetat med fängelsematerial för att skapa konst med djupare samhällskritiska budskap. Verket är ett exempel på hur Krimes lyckats omvandla sin traumatiska erfarenhet till konstnärliga uttryck som engagerar betraktaren i frågor kring straff, identitet och mänsklighet.

Idag har Krimes etablerat sig som en betydande röst inom samtidskonsten och hans erfarenheter från fängelsesystemet har gett honom en unik position att kommentera samhällsfrågor kring kriminalitet, straff och rehabilitering.

Svenska konstintresserade får nu möjlighet att se Krimes verk på nära håll. Hans arbeten visas som en del av grupputställningen ”Det sista straffet” på Kalmar konstmuseum från den 7 februari till den 25 maj. Utställningen väntas väcka viktiga diskussioner om fängelsesystemet och dess påverkan på individen – frågor som ligger i kärnan av Krimes konstnärskap.