Jessica: Därför borde vi knarka mer kattfilmer

I takt med att globala kriser avlöser varandra har sociala medier blivit en tillflyktsort för många. Algoritmerna har identifierat denna trend och anpassat våra flöden därefter. För min del har det inneburit en konstant ström av hund- och kattfilmer – ett digitalt andningshål i en kaotisk värld.

Särskilt en typ av innehåll har fångat mitt intresse. Amerikanen Rocky Kanaka driver kanalen ”Sitting with dogs”, där han ägnar sig åt de hundar på härbärgen som få vågar närma sig. Hans metod är lika enkel som kraftfull: han sätter sig ner bredvid de skrämda djuren och pratar lugnt med dem. Han försäkrar dem om att de är älskade och att deras situation kommer att förbättras.

Det mest fascinerande är transformationen. Även de mest aggressiva eller apatiska hundarna genomgår en märkbar förändring. Efter en stund slutar de skälla och skaka. Många av dessa djur har aldrig tidigare upplevt en vänlig mänsklig beröring. Under Kanakas tålmodiga omsorg börjar de så småningom söka kontakt, kryper upp i hans famn och låter sig klappas och matas.

Många av hundarna är gravt vanvårdade när de först dyker upp i filmerna. De får grundlig pälsvård och framträder så småningom som representanter för sina respektive raser. Varje avsnitt avslutas med att någon adopterar hunden. Dessa berättelser visar att alla djur har potential att bli kärleksfulla följeslagare om de bara ges rätt förutsättningar.

Som kattmänniska kan jag inte låta bli att fundera över om liknande initiativ finns för katter, helst någonstans i min närhet. Sådana tankar upptar mitt medvetande allt oftare när världsläget känns överväldigande.

Jag är inte ensam om att söka mig till djurvärlden för tröst. En vän fastnade nyligen i ett flöde av filmer med rullstolsburna getter. En annan blev djupt berörd av en dokumentär om den oväntade relationen mellan en man och en utter. Det finns något universellt tilltalande i dessa berättelser om oväntade band mellan arter.

Den psykologiska effekten av att konsumera djurrelaterat innehåll är väl dokumenterad. Forskning visar att djur- och naturfilmer gör oss mer positiva och minskar stressnivåerna. De väcker glädje, nyfikenhet och förundran – känslor som ofta får stå tillbaka i vårt dagliga nyhetsflöde.

När varningsklockor om ohälsosam skärmtid ringer tänker jag att innehållet spelar större roll än tiden i sig. Kattfilmer har orättvist kommit att symbolisera meningslöst innehåll på internet. För mig utgör dessa filmer tvärtom en viktig del av mitt psykiska välbefinnande. De erbjuder en paus från det konstanta flödet av oroväckande nyheter.

I stället för att reducera min konsumtion av djurfilmer borde mitt nyårslöfte kanske vara att se fler. För mig ger de en hälsoboost som kan jämföras med effekten av fysisk träning. I en tid när nyhetsflödet ofta lämnar oss lamslagna av oro och maktlöshet, erbjuder djurfilmerna ett välkommet avbrott.

Det finns en särskild kraft i dessa berättelser om djur som räddas och får nya chanser. De påminner oss om att förändring är möjlig och att även i de mörkaste stunder finns hopp. I en värld präglad av konflikter och osäkerhet kan sådana påminnelser vara ovärderliga.

Kanske är det just kontrasten mellan den komplexa världssituationen och djurens okonstlade sätt att vara som gör innehållet så tilltalande. Djuren dömer inte, de planerar inte, de lever i nuet – något många av oss strävar efter men sällan uppnår.

Så när jag återigen finner mig försjunken i ännu en räddningshistoria med en skrämd katt som blommar upp under kärleksfull omsorg, kommer jag inte längre känna mig skyldig. Dessa digitala flyktvägar är mer än bara underhållning – de är små doser av hopp i en tid när vi behöver det som mest.