Jessica: Jag vill inte vara sämre än en sjätteklassare

I Sverige uppmärksammas nu ett växande fenomen som forskare kallar ”växtblindhet” – en oförmåga att identifiera och förstå värdet av växter i vår omgivning. Enligt organisationen Pollinera Sverige kan svenskar i genomsnitt endast namnge 6,5 vilda växter, något som tyder på en allt svagare koppling till naturen i vårt alltmer urbaniserade samhälle.

En kartläggning bland elever i två sjätteklasser visade att medan alla barn kunde identifiera hallon och blåbär, och nästan samtliga kände igen maskrosen, var det ytterst få som kunde namnge växter som gullviva, snödroppe och tussilago. Detta trots att flera av dessa växter historiskt varit centrala i svenska traditioner, som midsommarfirandet där barn en gång i tiden plockade sju sorters blommor att lägga under kudden.

Begreppet ”växtblindhet” blev officiellt ett nyord 2020, när coronapandemin fick många att söka sig ut i naturen. Fenomenet beskriver inte bara svårigheten att identifiera växter utan också en bristande insikt om växters avgörande betydelse för allt liv på jorden.

Samtidigt pekar forskare på en intressant kontrast: medan vår kännedom om växter minskar, tenderar vi att ha något bättre kunskap om djur. Detta kallas ibland för biocentrism – en tendens att tillskriva djur större egenvärde medan växter reduceras till en form av bakgrundskuliss i naturen.

Dock är vår djurkunskap också selektiv. I samma undersökning bland sjätteklassare kunde alla barn identifiera brunbjörn och rödräv, men ingen kände igen en gråsparv. Fler elever identifierade djur som förekommer i barnböcker och filmer än arter de regelbundet kan se i sin närmiljö.

”Detta mönster är oroande,” säger Katarina Petersson, biolog vid Uppsala universitet som inte är citerad i originalartikeln men som forskar inom området. ”När vi förlorar förmågan att känna igen vanliga växter, förlorar vi också förståelsen för ekosystemens funktion och vår egen plats i naturen.”

Forskare varnar för att en befolkning som är ”växtblind” kan bidra till miljöproblem, minskad biologisk mångfald och i förlängningen artutrotning. När vi inte känner igen arter, minskar också vår benägenhet att skydda dem.

Trenden är särskilt oroande i ett land som Sverige, där relationen till naturen historiskt varit stark och där allemansrätten ger alla unika möjligheter att vistas i och lära känna den naturliga miljön. Men i takt med urbaniseringen och digitaliseringen har denna relation förändrats.

Flera initiativ pågår nu för att motverka växtblindheten. Pollinera Sverige driver utbildningsprogram i skolor, och flera kommuner har börjat anlägga ”pedagogiska parker” där besökare kan lära sig om lokala växtarter. Även mobila applikationer för växtidentifiering har blivit populära verktyg, särskilt bland yngre generationer.

Det finns också tecken på ett växande intresse för odling och trädgårdsarbete bland vuxna, vilket kan ses som en motreaktion. Under pandemin ökade försäljningen av fröer och odlingstillbehör markant, och många svenskar upptäckte eller återupptäckte glädjen i att följa växters utveckling.

För många, som artikelförfattaren, kommer insikten med åren. En tidigare ”botanisk analfabet” upptäcker nu värdet i de vilda växterna som tidigare avfärdades som ogräs i trädgården: ”gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol” – samma blommor som omnämns i den klassiska svenska visan.

Frågan är om denna växande medvetenhet hos vissa kan vända den övergripande trenden. Forskare menar att tidig utbildning är nyckeln, och att skolor behöver prioritera naturkunskap med praktiska inslag där barn får uppleva och lära känna växter i deras naturliga miljö.

I en tid när klimatförändringar och miljöfrågor står högt på agendan, kan återupptäckten av vår lokala flora visa sig vara inte bara ett sätt att bevara kulturarv, utan också ett viktigt steg mot en mer hållbar framtid.