Jessica: När nollåttan blev kusinen från landet

Ett oväntat uppvaknande för storstadsbon inför nordlig vistelse

Jag har aldrig känt mig så mycket som en nollåtta. Trots att jag inte ens är en. Eller? Det ska vi komma till så småningom.

Men först det brutala uppvaknandet. Messet häromdagen.

”Det ska bli 20 minusgrader så packa följande: Varm jacka, täckbyxor, lager på lager, yllesockor, bra skor/Icebugs, portabla broddar, mössa som klarar blåst, vantar osv.”

Nu tror ni förmodligen att jag ska på en polarexpedition och isklättra på glaciärer i Arktis. Det hade varit ett fantastiskt äventyr. Då skulle även denna prepplista kännas fullt rimlig. Men nu är det Luleå jag ska till. Det ligger inte ens innanför polcirkeln.

Luleå nås relativt smärtfritt med tåg, flyg eller E4. Staden har, såvitt jag vet, både asfalterade gator och fjärrvärme samt en väl fungerande elförsörjning. Messet ger mig ändå en viss oro i magen. Vad är det för polarvinter som väntar? Hur kallt och hemskt kan det vara egentligen?

Min garderob är långt ifrån rustad för arktiskt klimat. Broddar har alltid känts som något inför en åldrande framtid. Vem investerar i ett par Icebugs som man behöver använda max två dagar per år i Stockholm? Mina skidbyxor är urvuxna och jag vet faktiskt inte om mössan tål blåst, den är köpt på Åhléns vid Odenplan.

Och så var det där med nollåtta. Nog för att min breda sörmländska slipats av vid det här laget. Men för att räknas som äkta Stockholmare krävs flera generationer i storstadsgruset. Även med trettio Stockholmsår i bagaget är jag en första generationens invandrare.

Båda mina föräldrar var födda utsocknes, i sörmländska Oxelösund och ångermanländska Näsåker. Ingen av dem längtade till Stockholm, tvärtom tillhörde de den rätt stora skock svenskar som gärna gör sig lustig över nollåttor. Det har jag också gjort. Som geografisk klassresenär har jag privilegiet att kunna trampa till såväl lantisar som storstadsbor liksom sörlänningar och norrlänningar. Lite när det passar.

Messet tar mig på bar gärning. Plötsligt känner jag mig som kusinen från landet. Vem ska jag nu gyckla över?

Det är intressant hur vår regionala identitet formas och omformas genom livet. För många stockholmare är vinterkyla något exotiskt, något som kräver extraordinära förberedelser. Medan det för många norrlänningar bara är en vanlig tisdag i januari.

Temperaturskillnaderna mellan Sveriges regioner kan vara betydande. När Stockholm har några minusgrader och tillfälligt snötäcke, kan städer som Luleå uppleva veckor med konstant -20 grader och meterdjup snö. Det är två olika verkligheter som formar både mentalitet och vardagsrutiner.

SSAB i Luleå, liksom i Oxelösund, utgör viktiga industriella nav i respektive region. Båda städerna präglas av sitt stålverk, sina hamnar och sin industrihistoria, om än i olika klimatzoner. Det ger trots allt en gemensam referensram.

De kulturella skillnaderna mellan norr och söder har länge varit föremål för både humor och allvarliga diskussioner i Sverige. Begreppet ”nollåtta” – med ursprung i Stockholms riktnummerprefix 08 – är fortfarande ett laddat uttryck som används både skämtsamt och nedsättande om stockholmare.

Repar mod och känner mig om inte preppad så åtminstone peppad att möta det vilda norr. På både mödernet och fädernet har jag ändå habila förutsättningar att klara Luleå. I Oxelösund hade vi också SSAB, skärgård och strömming. I Näsåker fanns gott om älg, skotrar och tunnbrödbak.

Kanske är det just denna blandade bakgrund som gör att jag nu känner mig fångad mellan två världar – storstadsmänniskan som ska förhålla sig till polarklimat, samtidigt medveten om mina rötter utanför huvudstaden.

Så ge mig en snösmocka bara, Luleå, jag tål den!