Jessie Krimes blev konstnär i fängelset: ”Alla behöver något att hålla fast vid”

Det konstnärliga uppvaknandet bakom murarna

Konstnären Jesse Krimes livsresa tog en oväntad vändning när han vid 13 års ålder förlorade den man han trodde var hans far genom självmord. Den traumatiska upplevelsen blev startskottet för en period av utagerande beteende och umgänge i fel kretsar, vilket slutligen ledde till ett sexårigt fängelsestraff. Men det var i fängelset som Krimes konstnärliga identitet verkligen formades och utvecklades till det som idag gör honom uppmärksammad.

”Jag tänkte inte så mycket på mitt efternamn förrän jag var tretton,” berättar Krimes. ”När mannen som jag trodde var min pappa tog livet av sig visste jag inte hur jag skulle hantera det. Jag hamnade i fel kretsar och blev utagerande.”

I stället för att få det stöd han behövde efter traumat, möttes den unge Krimes av rättsväsendet. Det blev början på en process där han allt mer identifierade sig med det som hans efternamn – Krimes (som klingar likt engelskans ”crimes”, brott) – signalerade.

”De yttre systemen förstärkte identiteten jag redan hade blivit tilldelad. Det gjorde att jag tidigt började se mig själv som någon som stod utanför det normala – som en kriminell – trots att det inte var den jag egentligen var,” förklarar konstnären.

Under de sex åren i fängelse genomgick Krimes en djup inre transformation. Instängd bakom murarna började han reflektera över sin identitet och hur han skulle förhålla sig till tiden som användes som straff emot honom. Detta ledde till en konstnärlig uppvakning där han insåg att han kunde omvandla sitt straff till något meningsfullt.

”Det blev tydligt för mig att om jag skulle kunna skapa något meningsfullt av den här tiden, var jag tvungen att lägga all min energi på att göra verk som inte bara kunde bära mig, utan också bidra till större samhälleliga samtal om de erfarenheter jag gick igenom,” säger Krimes.

Särskilt under tiden i isoleringscell tvingades Krimes att tänka kreativt kring de få material han hade tillgång till. Med endast fängelsetvål, sänglakan och toalettpapper till sitt förfogande utvecklade han en unik konstnärlig metod. Dessa vardagliga föremål fick en djupare symbolisk innebörd i hans konst.

”Med tiden började de här materialen få en djupare betydelse för mig: vad representerar de egentligen, hur cirkulerar de inom fängelsesystemet och hur förhåller de sig till världen utanför?” förklarar Krimes.

Han lyfter särskilt fram tvålens symboliska värde i sin konst: ”Tvål bär på ett materiellt språk av rening och renhet, något som kopplar direkt till föreställningen om fängelset och dess påstådda uppgift att reformera individen.”

För Krimes handlade det konstnärliga skapandet i fängelset om mycket mer än att bara fördriva tiden. Det blev ett sätt att uttrycka sig och utmana de strukturer som höll honom fängslad, både fysiskt och mentalt. Hans verk, som ofta utgår från personliga erfarenheter av fängelsesystemet, ställer viktiga frågor om straff, identitet och reformation.

Ett exempel på hans arbeten är ”Prison portrait I”, som nu visas på Kalmar konstmuseum som en del av grupputställningen ”Det sista straffet”. Utställningen, som pågår från den 7 februari till den 25 maj, ger besökarna en inblick i Jesse Krimes konstnärliga utveckling och de djupgående frågor hans konst väcker om rättssystem, identitet och samhällets syn på personer som avtjänat fängelsestraff.

Krimes historia illustrerar hur konsten kan fungera som ett kraftfullt verktyg för personlig omvandling och samhällskritik, även under de mest begränsande omständigheterna. Hans arbete fortsätter att utmana betraktaren att reflektera över straffrättssystemets funktion och de människoöden som formas inom dess murar.