Jila Mossaed: Jag ropar i vrede mot dem som hjälpte mördarna i Iran

Varje morgon vid sextiden sätter jag mig i köket, kokar en kopp te och går igenom de senaste nyhetsbilderna från Iran. Det är en plågsam ritual som möter mig med bild efter bild av unga människor som skjutits bakifrån eller rakt i bröstet. Lika ofta visas bilder och filmer av föräldrar i djup sorg – mödrar som gråter vid gravplatser och fäder som ligger på sina söners gravar.

En systematisk våldskampanj har inletts mot den iranska ungdomen. Regimens säkerhetsstyrkor förföljer och dödar unga demonstranter. Bland offren finns studenter från universitet, gymnasier och även högstadieskolor. Enligt oberoende källor har omkring 30 000 människor dödats, men många hävdar att det verkliga antalet är betydligt högre.

Rapporter beskriver hur regimen för bort de döda med lastbilar till det ökända Kahrizak-fängelset och staplar kropparna ovanpå varandra. Överlevande som ropar på hjälp skjuts direkt. Efter detta märks kropparna endast med nummer, utan namn, och lindas in i svarta plastsäckar. När förtvivlade föräldrar söker efter sina barn tvingas de öppna säck efter säck för att finna sina anhöriga.

Sjukvårdsinrättningar har förvandlats till måltavlor. Säkerhetsstyrkorna attackerar sjukhus, griper skadade demonstranter och arresterar sjukvårdspersonal som försöker hjälpa dem. Många läkare och sjuksköterskor sitter nu fängslade, anklagade för att ha gjort sitt jobb – att vårda sjuka och skadade.

Särskilt alarmerande är situationen för kvinnor och flickor. Tusentals unga kvinnor har försvunnit spårlöst. I vissa fall kontaktar myndigheterna föräldrarna och ber dem hämta sina döttrars kroppar, samtidigt som de förbjuds att kontakta utländska medier eller hålla traditionella begravningar. Allt måste ske i total tystnad.

Rättssystemet har kollapsat. Advokater som försöker försvara demonstranter har själva blivit gripna. Universitetsstudenter hittas döda i sina rum under mystiska omständigheter. Enligt uppgift har regimen nu börjat skjuta mot demonstranters könsorgan – ett försök att inte bara eliminera utan också förnedra sina motståndare.

För ett år sedan cirkulerade en video där en mulla öppet hotade: ”Om vi mullor tvingas lämna makten och landet, kommer vi att bränna hela Iran och det kommer att ta hundra år att bygga upp det igen.” Dessa ord verkar nu besannas. Medan landet faller samman rapporterar flera medier att stora summor pengar förts ut ur landet av regimens toppskikt.

Befolkningen lever i rädsla. Det finns uppgifter om att regimen har tagit hjälp av utländska styrkor från Tjetjenien, Sudan och Afghanistan för att slå ner protesterna. Samtidigt har Iran skickat miljoner dollar till Hamas, medan det egna folket lider av fattigdom och förtryck.

Kontrasten mot löftena som gavs när den islamiska revolutionen tog makten är slående. När Ayatollah Khomeini talade till folket efter sin ankomst till Iran 1979, lovade han ett slut på fattigdomen. ”Vi kommer med pengar och olja och knackar på era dörrar. Vi bygger hus åt er där ni får bo gratis. Vi ger er frihet på alla sätt,” sade han då och kritiserade shahens styre för att ha förstorat landets gravplatser.

Idag är inflationen skyhög, och gravplatserna har blivit ännu större med tusentals unga offer. Det Iran som en gång drömde om reformer och frihet styrs nu av vad kritiker beskriver som en korrumperad och hänsynslös oligarki. Välbärgade regimanhängare lever avskärmade i lyxiga områden i norra Teheran, medan vanliga iranier kämpar för överlevnad.

I iransk historiekultur finns berättelsen om hur en gammal man, efter mongolernas förödande invasion, gick till ruinerna, spelade på sin harpa och sjöng gråtande om en ljusare framtid. Efter 47 år av islamiskt styre befinner sig Iran återigen i en liknande situation – ett folk som sörjer sina döda medan omvärlden till stor del förblir tyst.