Jill Scott visar att hon är en av neosoulens främsta röster

En av neosoulens ikoner gör storartad återkomst efter tio år

Efter ett årtionde av tystnad är Jill Scott tillbaka på musikscenen med sitt sjätte album ”To whom it may concern”. För många är Scott främst känd som en av neosoulens frontfigurer från sent 90-tal, vars debutalbum ”Who is Jill Scott? Words and sounds vol. 1” rankas som ett mästerverk i genren, jämbördigt med Erykah Badus ”Mama’s gun” och D’Angelos ”Voodoo”.

Samtliga dessa album firade 25-årsjubileum förra året, vilket ger Scotts återkomst ytterligare tyngd. Den Philadelphia-födda artisten, som utöver sin musikkarriär också är etablerad poet och skådespelare, har tagit sig tid att låta det nya materialet växa fram på ett organiskt sätt.

Ett talande exempel på albumets tillkomst är mötet med producenten DJ Premier i en butik i Japan, en slump som senare ledde till samarbete på låten ”Norf side”. Spåret, där Scott rappar tillsammans med Philadelphia-kollegan Tierra Whack, hör till albumets absoluta höjdpunkter.

Genom de 19 spåren rör sig Scott obehindrat mellan olika musikstilar. Hon väver samman soul, jazz, funk och hiphop på ett sätt som påminner om vad som en gång gjorde neosoulen så nyskapande – kombinationen av hiphopbeats med organisk soul och texter som både är personliga och politiskt medvetna.

Låten ”Me 4” handlar om konsekvenserna av att välja fel partner och lånar skickligt sin trumloop från Birdmans ”What happened to that boy”. På ”BPOTY” (”biggest pimp of the year”) riktar den 53-åriga artisten skarp kritik mot både läkemedelsindustrin och religiösa ledare som utnyttjar sina församlingar ekonomiskt. Rapparen Too $hort medverkar med ett inslag som ytterligare förstärker låtens tema om utnyttjande i olika former.

”Don’t play” representerar albumets starkaste sånginsats och behandlar, typiskt för Scott, intimitet och sexualitet med både självförtroende och poetisk finess. Dock finns det partier där hennes självförtroende gränsar till överdriven självbekräftelse, som på ”Right here right now” med dess upprepade mantran av typen ”I make love, I be good, I do dope shit” – stunder där albumet tappar något av sin trovärdighet.

Trots dessa mindre invändningar visar ”To whom it may concern” att Jill Scott fortfarande är en central röst inom neosoulen. När hon förlitar sig på sitt välutvecklade hantverk snarare än på förutsägbara självhjälpsfraser, skapar hon musik som står sig väl i jämförelse med hennes tidigare arbeten.

Albumet representerar en viktig återkomst för en artist som varit frånvarande från musikscenen alldeles för länge. Det är ett verk som både hyllar neosoulens traditioner och visar att Scott fortsätter att utvecklas som artist, även efter 25 år i branschen.

Releasen kommer vid en tidpunkt då intresset för neosoul och organisk R&B åter växer, med nya generationer lyssnare som upptäcker genrens klassiker från sent 90-tal och tidigt 2000-tal. I detta sammanhang framstår Scotts återkomst som både läglig och välkommen för musiklandskapet.

För fans som väntat tålmodigt sedan hennes senaste album erbjuder ”To whom it may concern” en musikalisk upplevelse som bekräftar Scotts position som en av genrens mest särpräglade röster. De starkaste spåren, som ”The math” och ”Me 4”, vittnar om en artist som fortfarande har mycket att säga och förmågan att göra det på ett sätt som berör.