Jim Jarmusch bryter ny mark med familjedrama efter decennium av tystnad

Ingen har någonsin förknippat Jim Jarmusch med traditionella familjevärderingar. Kanske är det inte så konstigt. Redan som 17-åring rymde han hemifrån, övergav en kvävande kärnfamilj och det inrutade småstadslivet i Ohio för att söka lyckan i New York. Trots att hans komplicerade familjeband borde vara drömstoff för en regissör har hans filmer alltid kretsat kring ensamvargar, outsiders, zombier, vampyrer och andra excentriker. Familjetemat har helt enkelt aldrig varit Jarmusch grej.

Men plötsligt händer det. Nära ett decennium efter zombie-bagatellen ”The dead don’t die” kommer han med en sorglustig utforskning av vuxna barns relationer till sina föräldrar och syskon. ”Father mother sister brother” är en episodfilm som kretsar kring tre olika familjer med spetskompetens när det handlar om att sopa känslor under mattan och låtsas som om det alltid regnar.

– Den här filmen har varken något stort drama, action, konflikt, våld, hämnd eller sex – bara tysta interaktioner. Men, tro mig, det är betydligt svårare att skapa en stel tebjudning med en mamma och två döttrar än att låta en skock folkilskna zombier komma upp ur sina gravar, säger Jim Jarmusch med ett litet lakoniskt leende.

Han sitter i en paviljong med stora glasfönster på The Blue Lounge, en strandklubb nära det legendariska Hotel des Bains där Luchino Visconti spelade in ”Döden i Venedig” i början av 1970-talet. Utomhus gassar solen. Hans tidlösa utseende är helt intakt; den Gandalf-vita rockerfrisyren, den vampyrbleka hyn och de feta polisongerna. Han bär blå jeansskjorta och specialslipade solglasögon.

Första delen av den nya filmen utspelar sig på USA:s östkust där två välartade syskon (spelade av Adam Driver och Mayim Bialik) besöker sin mystiska bohempappa (Tom Waits). Mittendelen kretsar kring en bästsäljande författarmamma (Charlotte Rampling) och hennes vuxna döttrar (Cate Blanchett, Vicky Krieps) under en likstel teceremoni i Dublin. Sista delen skildrar två tvillingar (Indya Moore och Luka Sabbat) som döstädar efter sina förolyckade föräldrar i Paris.

– Jag älskar siffran tre och ville konstruera en triptyk. ”Father mother sister brother” är nästan som tre separata blomsterarrangemang, eller ett musikstycke med tre satser. Jag ville inte göra en film om de klassiska familjedramernas far–son-konflikter, utan i stället observera små detaljer utan att döma. Vi är alla bristfälliga och egentligen vill jag bara förmedla att empati är viktigt, säger han.

Jarmusch medger att hans egen familjehistorik format en viss nyfikenhet på hur familjeband kan vara både svåra och oundvikliga. Under många år vägrade han att ha kontakt med sina föräldrar, särskilt med pappan som var en affärsman med tysk-tjeckiska rötter. Men även om hans mamma, filmkritikern Betty Jarmusch, har färgat en del av filmen så vägrar han att använda ordet ”självbiografisk”.

– Jag har inte den blekaste aning om varför jag snöat in på den här familjegrejen men det finns säkert något undermedvetet som jag inte kan analysera, säger han och ler.

– Familjen går ju inte att undkomma, men jag tycker att det egentligen är en ganska olycklig, kapitalistisk konstruktion. Vårt västerländska familjesystem är väldigt begränsande och påtvingat. Det vackraste med livet är variationen, när vi tvingar in människor i fasta roller som ”mamma” och ”pappa” så gynnar det bara kapitalismen och patriarkatet, menar Jarmusch.

När det gäller sin egen familj är han fåordig, men berättar att konstellationen är allt annat än traditionell.

– Jag är en aktiv pappa men inte riktigt på det där konventionella sättet. Men det har kvinnliga förtecken. Jag är enda mannen med tre, du vet, tre kvinnor, vilket jag gillar väldigt mycket. Jag litar mest på kvinnlig vägledning och har alltid dragits till kvinnlig energi, säger han.

– Egentligen önskar jag att vi all kunde leva i ett matriarkalt samhälle. Om Tilda Swinton var drottning av planeten skulle jag lyda hennes minsta vink. Jag är så trött på manlig dominans som förgiftar allt och alla, även om jag vet att det finns undantag.

Även som filmskapare har Jim Jarmusch alltid gått sin egen väg. De tidiga filmerna bär tydliga spår av den franska nya vågens arv, med inspiration från mästare som Jean-Luc Godard, François Truffaut, Jean-Pierre Melville och Alain Resnais. Under åren har han utvecklat och finslipat sin patenterade mix av lakonisk deadpan-humor, bisarr nonchalans och mörkt motsträvig komik.

Han regidebuterade på 80-talet med den säregna slackerkomedin ”Permanent vacation” och följde upp med genombrottet med ”Stranger than paradise” som gjorde Jarmusch till både hipp auteur och punkgenerationens filmambassadör med verk som ”Down by law”, ”Coffe and cigarettes”, ”Mystery train”, ”Ghost dog. Samurajens väg”, ”Broken flowers”, ”Only lovers left alive” och ”Paterson”.

Som så ofta tidigare utgick hans manusarbete till ”Father mother…” från några specifika skådespelare som han ville återförenas med – den här gången Adam Driver (”Paterson”) och Tom Waits (”Down by law” med flera).

– Ja, jag tänkte att det vore coolt om Tom Waits var pappa till Adam Driver, även om de inte är ett dugg lika, säger Jarmusch och skrattar lite.

Deras första gemensamma inspelningsdag var inte helt harmonisk.

– Till skillnad från Tom Waits är Adam Driver en väldigt fokuserad och precis skådespelare. Tom var lite skrämd av hans precision att han sa till mig: ”Så Jim, du har anlitat en professionell mördare, vad vill du att jag ska göra, mannen?”, berättar Jim Jarmusch men tillägger:

– Samtidigt hjälpte det dynamiken karaktärerna: barnen är spända och fyrkantiga preppy-liknande yuppies, medan pappan är bohem med Noam Chomsky i bokhyllan – så i slutändan funkade det bra.

Ännu mer exalterad – för att inte säga starstruck – är han över att få arbeta med supertrion Cate Blanchett, Charlotte Rampling och Vicky Krieps. I filmen spelar Rampling en kylig bästsäljande författarmamma som tar emot sina vuxna döttrar: den korrekta Timothea (Blanchett) och den bångstyriga influeraren Lilith (Krieps). Deras årliga familjeträff utvecklas till en stel teceremoni där undertryckta känslor bubblar under ytan.

– Otroliga varelser! Min största glädje under inspelningen var att få äta middag ensam med Cate, Charlotte och Vicky. Jag orkestrerade det lite själviskt – det var egentligen bara en ursäkt för att få umgås med dem, ha ha.

Till skillnad från många av sina kollegor repeterar han nämligen inga scener. I stället föredrar han att prata med skådespelarna var för sig – ett knep som han snappade upp när han var regiassistent till Nicholas Ray som är mest känd för ”Ung rebell” (1955) med James Dean.

– Jag vill att de ska fokusera på nuet och reagera på varandra, inte spela efter ett inövat mönster. Ray lärde mig att scenen aldrig är densamma för varje skådespelare. För mig handlar regi om att förklara för var och en: ”Detta är vad som händer för dig i det här ögonblicket av vår historia”, säger Jim Jarmusch.

Kanske är hans arbetsmetod särskilt lämpad för en film där lögnerna är det som håller rollfigurerna samman. Jarmusch ifrågasätter hela den vedertagna idén om att sanningen alltid gör oss fria.

– Jag skulle inte direkt förespråka att ha en massa hemligheter, men det kan finnas olika skäl. Efter att mina föräldrar gått bort fick jag veta en del märkliga saker om min pappa, som jag förstod varför han hade hållit hemliga. Själv försöker jag vara öppen med min dotter, men vissa saker har jag ändå behållit för mig själv – än så länge: Men jag har sagt till henne att jag alltid är på hennes sida, oavsett vilka problem hon hamnar i. Och hon blev väldigt glad att höra det, jag tror det gjorde oss närmare, säger Jim Jarmusch.

Framför allt gillar han skejtboardkulturen. I mittendelen låter han plötsligt en grupp skejtare flimra förbi i slowmotion när Cate Blanchett är på väg till sin mamma.

– Skateboardåkarna är viktiga för mig, även om de inte har någon roll i handlingen. De fungerar som ett andningshål – som att titta ut genom fönstret och se fåglar flyga förbi. Jag älskar deras frihet, anarkistiska anda och motvilja mot auktoriteter. Därför filmade jag dem i slowmotion, som en hyllning till skejtvideons estetik och för att ge filmen ett visuellt andrum, säger Jarmusch.

Han berättar att bildidéerna i filmen kommer från honom själv, men att de förverkligas i nära samarbete med kostymdesignern Catherine George och scenograferna Marco Bittner-Rosser och Mark Friedberg.

– Något märkligt har också hänt med min syn det senaste året – färger har blivit mer levande och mättade. Jag frågade en ögonläkare om det, men han visste inte varför och tyckte snarare att det brukar gå åt andra hållet. Mina favoritfärger har alltid varit blå nyanser, men nu har vissa röda nyanser blivit viktigare för mig, och därför finns de med i filmen. Förändringen i min färguppfattning har varit intressant – som om jag tagit svamp eller något. Först var det lite störande, men nu gillar jag det.

Detsamma tycks ha gällt för Alexander Paynes Guldlejonjury, som gav ”Father mother sister brother” toppriset på filmfestivalen i Venedig – ett plåster på såren efter att filmen nekats tävlan om Guldpalmen i Cannes, trots att festivalen samtidigt visade en Jarmusch-retrospektiv.

– Jag skickade in filmen tidigt till festivalchefen Thierry Frémaux, men han erbjöd mig bara en sidosektion. Jag tackade nej eftersom jag ville ge min film bästa möjliga exponering och det får man i tävlan. I efterhand var det rätt beslut – jag fick tid att skriva klart mitt nya manus istället, som ska spelas in i Frankrike senare i år.

Erfarenheterna från inspelningen i USA blev avgörande för Jarmuschs val av inspelningsplats. Bara dagar före starten av ”Father mother sister brother” stoppades produktionen av facket på grund av en teknikalitet – rätt belopp hade inte satts in på kontot.

– Det var en mardröm som slutade med en miljon dollar i ökade kostnader, kaos och ett omkastat schema. Fackreglerna kanske skyddar mot storbolag, men för små, oberoende filmer är de ett stort hinder. Jag kommer aldrig mer att filma i USA igen under de här villkoren, slår han fast.

Till skillnad från många av sina kollegor bryr han sig inte ett skvatt om hur publiken konsumerar hans filmer.

– Nej, jag bryr mig faktiskt inte, för jag kan ändå inte kontrollera det. Vissa ser film på liten skärm, andra på bio – det viktiga är själva upplevelsen. Själv föredrar jag stor duk, men oftast tittar jag hemma på min egen tv, för det är helt enkelt bekvämare. Jag har Criterion Channel, de är min langare. Jag kan gå in där och se vad jag vill, när jag vill. Jag kan ju ändå inte gå till bion och se en gammal Jean Eustache-film, så för mig handlar det mer om vad jag vill ta del av än hur jag gör det.

Att han inte har gjort film på åtta år betyder inte att han är någon sysslolös pensionär. Under senaste åren har han främst ägnat sig åt musik, bland annat tillsammans med Carter Logan i bandet Sqürl. De har bland annat turnerat med live-soundtracks till Man Rays filmer, som visats på bio och nu ges ut på dvd. Han har även samarbetat med Joseph van Wissem och remixat ett spår åt Patti Smith. Dessutom har han kuraterat en sektion på Paris Photo, världens stora konstmässa för fotografi och bildbaserad konst.

Vid 73 års ålder känner han att tiden börjar bli en bristvara.

– Ja, herregud, tiden går och jag har mycket kvar att göra. Förr var jag långsam och gjorde en film i taget, men nu vill jag fortsätta vara aktiv, ta hand om min hälsa och leva ett coolt liv. Jag är vegan, gör Tai Chi, tar långa skogspromenader och försöker hålla balansen – men framför allt vill jag fortsätta jobba.

”Father mother sister brother” har svensk biopremiär den 17 april.