Joel Alme gör gospel för stressade morgonpendlare i januari

Sorglig skönhet på Gullmarsplan – Joel Alme fångar stadens utkanter med mänskligt djup

Joel Almes sjunde studioalbum ”Gullmar gospel” för lyssnaren långt från den traditionella amerikanska gospelmusikens livliga kyrkomiljöer. Istället målar han upp bilder av en helt annan andlighet – den som finns i det vardagliga slitet vid ett av Stockholms mest anonyma nav.

Med Gullmarsplan som utgångspunkt skapar exil-göteborgaren Alme en ljudbild som kan liknas vid ”Frälsningsarméns allra sorgligaste lilla orkester som spelar för stressade pendlares döva öron en tisdagsmorgon två dagar innan löning i januari.” Det är en skiva som skildrar dem som vanligtvis inte får plats i rampljuset, människorna från söderförorterna som dagligen kämpar i tunnelbanekaoset på väg till och från arbetet.

Albumets kärna sammanfattas träffande i textraden ”Det är mycket man kan säga om skiten i stan, men ingen är bättre än någon annan här på Gullmarsplan”. Det är denna medmänskliga förståelse och engagemang för människor i samhällets marginaler som gör ”Gullmar gospel” till ännu ett viktigt bidrag i Almes katalog.

Musikaliskt fortsätter Alme att förfina sin karakteristiska blandning av sextiotalets oskuldsfulla melodier och Göteborgsindiens skeva skramlighet. Producenten Mattias Glavå har lyckats hitta en perfekt balans som känns både elegant och medvetet luggsliten samtidigt. Denna musikaliska kontrast förstärker effekten av texternas diskbänksrealism och vardag.

Ett särskilt träffande exempel är låten ”Peters park”, där den snitsiga kammarpoppen bildar en brutal kontrast mot texten som berättar om barn som tidigare lekte tillsammans men där några nu försvunnit in i gängkriminalitet. Det är i dessa möten mellan det vackra och det brutala som albumet verkligen utmärker sig.

I jämförelse med sin Grammisvinnande föregångare ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” saknar ”Gullmar gospel” möjligen samma omedelbara genomslagskraft. Men detta är snarare en observation än en egentlig kritik – Almes låtar har historiskt visat sig vara långsamma växare som utvecklar sin fulla potential över tid.

Albumtiteln ”Gullmar gospel” ska alltså inte missförstås som en koppling till den amerikanska gospeltraditionen med sina baptistkyrkor och rusiga call-and-response-körer. Istället är detta en helt egen form av ”gospel” – en samling musikaliska vittnesmål från en plats och ett folk som sällan uppmärksammas i kulturella sammanhang.

Textmässigt fortsätter Alme att visa prov på sin förmåga att fånga det specifika i det vardagliga. Han lyckas skapa porträtt av människor som många passerar varje dag utan att egentligen se. Genom hans ögon och öron får dessa personer en röst och en värdighet som sällan skildras i populärkulturen.

Produktionsmässigt finns en omsorg i detaljerna som förstärker albumets tematik. Glavås produktion blandar diskreta orkesterarrangemang med indierockens enkelhet på ett sätt som framhäver Almes speciella röst och textberättande. Det finns en sorglig skönhet i ljudbilden som perfekt matchar innehållet.

Bland albumets starkaste spår utmärker sig särskilt ”Du sa inget”, som recensenten lyfter fram som skivans höjdpunkt. Precis som albumet i stort lyckas denna låt förmedla en komplex känsla av melankoli och medmänsklighet som har blivit något av Almes signum.

Med ”Gullmar gospel” befäster Joel Alme sin position som en av Sveriges mest intressanta och konsekvent högkvalitativa låtskrivare. Hans förmåga att kombinera vardaglig poesi med musikalisk finess gör albumet till en värdig fortsättning på en redan imponerande karriär – även om det kanske tar några lyssningar innan det når sin fulla potential hos lyssnaren.