Johan Theorins roman låter rånare möta folksagans myter

Under senhösten, när mörkret sänker sig över det småländska landskapet, framträder Johan Theorins senaste litterära verk ”Stugorna” som en kuslig påminnelse om den nordiska folktrons djupa rötter. Boken, som utspelar sig vid en fiktiv sjö kallad Allhelgona i Smålands skogsmarker, befäster Theorins position som en mästare inom den genre som internationellt benämns som ”folk horror”.

I denna berättelse möter läsaren ett landskap där gränsen mellan verklighet och myt suddas ut. Allhelgona är ingen vanlig småländsk sjö – här finns något uråldrigt som vilar under ytan, något som invånarna i de omkringliggande stugorna tvingas konfrontera när höstmörkret tätnar.

Theorin, som tidigare gjort sig känd för sina Ölandsskildringar, visar med ”Stugorna” att han bemästrar konsten att förflytta sin särpräglade atmosfär till nya miljöer. Det småländska skogslandskapet framställs med en detaljrikedom som gör det nästan klaustrofobiskt verkligt, samtidigt som det mytologiska elementet väver in en dimension av tidlöshet.

Vad som gör ”Stugorna” särskilt intressant är hur Theorin utforskar den svenska folktron utan att förfalla till klichéer. Här finns inga enkla skrämseleffekter, utan snarare en gradvis uppbyggd känsla av obehag som växer sig starkare genom berättelsens gång. Det är en teknik som påminner om klassiska svenska skräckskildringar, men med en modernitet som gör den relevant för dagens läsare.

Bokens struktur kretsar kring ett antal stugor vid sjön och deras invånare, vars öden flätas samman i en komplex väv av nutid och historia. Theorin använder detta grepp för att utforska teman som isolering, gemenskap och människans relation till naturen – teman som bär på en särskild resonans i det svenska kulturarvet.

I takt med att höststormarna drar in över Allhelgona blottläggs hemligheter som legat begravda i generationer. Theorin har en särskild förmåga att låta det övernaturliga växa fram ur det vardagliga, vilket skapar en särskilt effektiv form av skräck. Det är inte främmande varelser från yttre rymden som hotar hans karaktärer, utan något mycket äldre och mer rotat i den svenska myllan.

Den småländska miljön blir i Theorins händer långt mer än bara en kuliss. Landskapet med sina mörka skogar, djupa sjöar och röda stugor transformeras till en aktiv kraft i berättelsen. Detta är ett landskap som bär på minnen, och där gränsen mellan det förflutna och nuet ibland tycks försvinna helt.

Theorins språk är avskalat och precist, helt utan onödig utsmyckning. Detta direkta tilltal förstärker bokens realism och gör att när det övernaturliga väl bryter igenom, blir effekten desto starkare. Dialogen mellan karaktärerna kännetecknas av en vardaglighet som står i skarp kontrast till de extraordinära händelser som utspelar sig.

”Stugorna” placerar sig i en växande tradition av svensk skräcklitteratur som återupptäcker och omtolkar folktrons arv. I likhet med internationella motsvarigheter som brittiska ”The Wicker Man” eller amerikanska ”Midsommar” visar Theorin hur det vardagliga och välbekanta kan vändas till något skrämmande främmande.

Det som gör ”Stugorna” till en särskilt lyckad folk horror-roman är Theorins förmåga att balansera det övernaturliga med djupt mänskliga konflikter. Hans karaktärer är inte enbart offer för oförklarliga krafter, utan bär också på personliga trauman och relationer som komplicerar berättelsen och ger den ett emotionellt djup.

För läsare som är bekanta med Theorins tidigare verk kommer ”Stugorna” att erbjuda både igenkänning och förnyelse. Hans förmåga att skapa atmosfär är intakt, men här finns också ett utforskande av nya territorier, både geografiskt och tematiskt.

När höstmörkret nu faller allt tidigare över Sverige utgör ”Stugorna” en perfekt följeslagare för långa kvällar – förutsatt att läsaren är beredd att möta det som döljer sig i skuggorna vid Allhelgonas strand. Johan Theorin har med denna roman ytterligare befäst sin position som en av Sveriges mest intressanta röster inom litterär skräck med rötter i vår egen kulturhistoria.