Johanna Frändén: Man måste älska männen väldigt mycket

I den franska byn Mazan i Provence har en rättegång inletts som fått internationell uppmärksamhet. Den så kallade Pelicot-rättegången handlar om en man som under flera år drogade sin hustru och bjöd in tiotals män att förgripa sig på henne medan hon var medvetslös. Bilder från rättegången visar en grupp män som på inget sätt tillhör samhällets övre skikt.

Till skillnad från Jeffrey Epsteins välbeställda nätverk består de åtalade i Pelicot-fallet av vanliga män – arbetare, pensionärer och småföretagare. De saknar den glamour och rikedom som omgav Epsteins krets. Där Epsteins värld handlade om makt, pengar och inflytande, framstår männen i Pelicot-fallet som vardagliga och, på många sätt, osynliga medlemmar av samhället.

Trots de uppenbara sociala och ekonomiska skillnaderna mellan dessa fall finns en djupt problematisk gemensam nämnare: synen på kvinnokroppen som ett objekt, ett kärl som kan användas och utnyttjas. I båda fallen behandlades kvinnor som handelsvaror, förmedlade mellan män för deras njutning, utan hänsyn till kvinnornas mänskliga värdighet eller samtycke.

Det faktum att Pelicot-männen kommer från vanliga bakgrunder gör fallet på många sätt än mer oroande. Det antyder att denna typ av kvinnosyn inte är begränsad till elitens korridorer utan kan existera i alla samhällsskikt. Medan Epsteins värld framstår som en avlägsen, dekadent verklighet för de flesta, är Pelicot-fallet en påminnelse om att objektifiering av kvinnor kan förekomma i helt vanliga hemmiljöer och sammanhang.

Rättegången i Frankrike har väckt starka reaktioner hos kvinnor över hela Europa. Protestaktioner och manifestationer har organiserats för att visa solidaritet med offret och för att uppmärksamma det sexuella våldet som fortfarande genomsyrar våra samhällen. Hashtags och sociala mediekampanjer har blivit ett sätt för kvinnor att uttrycka sin vrede och frustration över såväl dessa specifika brott som den bredare samhällskontext där de kunde ske.

En fråga som ställts i samband med protesterna är: Var är männens röster? Medan kvinnor har mobiliserat sig i stort antal, har den manliga närvaron i protesterna varit påtagligt svag. Detta väcker frågor om manligt ansvar och solidaritet i kampen mot sexuellt våld.

Pelicot-fallet belyser också hur den juridiska processen hanterar sexualbrott. I Frankrike, liksom i många andra länder, har rättssystemet historiskt sett haft svårigheter att hantera sexualbrott på ett sätt som ger offren upprättelse. Många offer väljer att inte anmäla av rädsla för att inte bli trodda eller för att skydda sig mot den sekundära traumatisering som en rättsprocess kan innebära.

Experter på könsbaserat våld pekar på behovet av strukturella förändringar. Det handlar inte bara om strängare straff för förövare, utan också om att förändra attityder och normer som möjliggör övergrepp. Utbildning om samtycke och respekt måste börja tidigt och omfatta alla kön.

Fallen Pelicot och Epstein, trots sina skillnader, visar båda på de djupgående problemen med en kultur som fortfarande tillåter män att betrakta kvinnors kroppar som något de har rätt till. De visar också på vikten av att bryta tystnaden kring dessa frågor, oavsett vilken social eller ekonomisk bakgrund förövarna har.

I slutändan är det kanske den mest oroande aspekten av Pelicot-fallet just det faktum att det involverar så vanliga män. Det tvingar oss att konfrontera möjligheten att förövare inte alltid är monstruösa undantag eller avlägsna makthavare, utan kan vara grannar, kollegor och bekanta – människor som lever helt vanliga liv men som ändå är kapabla att delta i fruktansvärda övergrepp när tillfälle ges.

Medan rättegången fortskrider i Frankrike, fortsätter den att väcka frågor som sträcker sig långt utanför rättssalen – frågor om makt, samtycke, maskulinitet och kollektivt ansvar som samhället i stort måste ta itu med.