Författarrollen i kris: Johannes Ekholms kamp i en bransch i förändring

”Jag rear ut min själ, allt ska bort”, sjöng Bob hund redan 1998. Det är ungefär så det känns att vara författare 2026, enligt den finländska författaren Johannes Ekholm.

För två år sedan undertecknade Ekholm, tillsammans med över 1 100 finländska författare, ett öppet brev som uttryckte oro över bokbranschens framtid i Finland. En av de största utmaningarna är hur strömningstjänster som Bookbeat, Storytel och nu senast Spotify har fått författarnas upphovsrättsinkomster att rasa dramatiskt.

Enligt en inkomstundersökning från 2022, genomförd av Finlands författarförbund och Finlands facklitterära författare, var ersättningen per bok via strömningstjänster endast omkring en femtedel av ersättningen för en såld tryckt bok. Trots uppropet har inga politiska åtgärder vidtagits, och Ekholm menar att litteraturbranschen upprepar musikindustrins misstag från de senaste årtiondena.

Situationen förvärras ytterligare av Finlands nuvarande högerregerings historiska nedskärningar inom kultursektorn. Regeringen hävdar att konst är en lyx som landet inte har råd med, trots att kultursektorn länge varit lönsam för staten. Nedskärningarna bidrar även till den redan rekordhöga arbetslösheten som regeringens politik har resulterat i.

Ett ljus i mörkret är Äänel, en ny och enligt uppgift rättvisare ljudbokstjänst som tiotals finska författare, inklusive Ekholm själv, har investerat i. Tjänsten förväntas lanseras vid årsskiftet 2026-2027 och kan potentiellt bli ett viktigt förhandlingskort i en bransch där stora aktörer länge dikterat villkoren.

I ett litet och avlägset land som Finland kommer de flesta konstnärer fortsätta vara beroende av stipendiesystemet, som upprätthålls av både statliga medel och privata fonder. Men med minskade resurser och färre arbetstillfällen inom kulturområdet har konkurrensen om stipendier skjutit i höjden. Endast några få procent av de sökande tilldelas stöd.

Följden blir att allt färre yrkesförfattare har råd att stanna kvar i branschen. De måste hitta alternativa inkomstkällor för att överleva.

För att finansiera sin senaste roman ”Huvudperson” valde Ekholm en okonventionell metod – han sålde reklamutrymme, så kallad ”product placement”, till företag och privatpersoner. Detta inbringade ungefär två månadslöner, vilket var cirka dubbelt så mycket som förskottet han fått några år tidigare, och troligen mer än alla framtida intäkter via strömningstjänster för verket som ljud- och e-bok.

Förutom det ekonomiska tillskottet gav tilltaget boken relativt mycket uppmärksamhet, något som är värdefullt i ett land där cirka 8 000 böcker ges ut årligen men endast en bråkdel recenseras i landets största tidningar. Helsingin Sanomat recenserar omkring 300 titlar per år, och bevakningen av finlandssvenska böcker i svenska tidningar har beskrivits som ”undermålig”.

Ekholm beskriver sitt reklaminitiativ som ett ”jippo” eftersom reklamen i ”Huvudperson” fungerar som ett sätt att bryta ”den fjärde väggen”. Samtidsdebatten kring författarnas villkor integreras i berättelsen där verkligheten strömmar in i fiktionen, och vice versa.

Men trots att produktplacering i litteraturen kan ha en framtid, menar Ekholm att författare inte behöver nya former av självexploatering. Istället behövs utrymme för det oförutsägbara och experimentella. Krav på att konstnärer ska kunna redogöra för sin konst både innan verket skapas (för att få stipendier) och efter att det är färdigt (för att få mediesynlighet) hotar både det konstnärliga arbetet och dess mottagande.

Konstens frihet minskar i takt med att konstnärers möjligheter att ägna sig åt olönsamma konstnärliga experiment begränsas. Om man endast ger ut böcker med garanterad efterfrågan riskerar konsten att bli utarmad och homogen. Därför behövs en kulturpolitik som stödjer kultur som inte redan har erkänts som bra.

Ekholm förutspår att framtidens författarlandskap kommer att domineras av två typer: de som har kapital sedan tidigare, och de som måste försörja sig på annat sätt vid sidan av skrivandet. Oavsett kategori kommer författare behöva arbeta mer som företagare och bygga personliga varumärken.

I ett samhälle där både beslutsfattare och konsumenter visar förakt för konst, anser Ekholm att det förblir konstnärens uppgift att värna konsten för dess egen skull. Bortom reklamjippon och kulturdebatter försöker han i sin senaste bok nå något utanför det fattbara, kanske till och med Gud.

”En välvillig läsare är värd tusen prenumerationer på en strömningstjänst,” reflekterar Ekholm, som fortsätter tro på konsten som något metafysiskt som uppstår i mellanrummet mellan det som finns och inte finns, det som behagar och det som stör.

För Ekholm är konst fundamentalt något annat än ett jobb inom de ”kreativa branscherna”. Att se konst enbart som en form av innehåll är som att påstå att en kyrka bara är en särskild sorts konsertsal. ”Av alla marknadsföringsknep är konstnärens död troligen det mest effektiva,” avslutar han, ”vi behöver något mer än marknadsföring för att vilja leva.”