Johannes Klenell: Hartmut Rosas bok är allt jag hatar med hårdrockare

När medelålders män ska förklara varför de älskar hårdrock i bokform blir resultatet ofta påfallande naivt. Detta är en tendens som fortsätter med den tyske sociologen Hartmut Rosas nya bok ”Monstervrål och änglasång. En liten sociologi om heavy metal”, nyligen utgiven på svenska av Ejeby förlag.

Fenomenet är välbekant. Hans-Olov Öberg och Pär-Jörgen Pärsons ”Heavy Metal Management” försökte förena ledarskapsfilosofi med rockkultur. Förra året publicerade Timbro antologin ”Hårdrock, frihet, uppror” där kapitalistkonsulter framhöll headbanging som en aktivitet förenlig med att montera ned välfärdsstaten.

Denna typ av litteratur representerar en märklig underdogmentalitet som är svår att förstå när det gäller en av världens mest kommersiellt framgångsrika musikgenrer. Det finns en besynnerlig övertygelse om att heavy metal behöver försvaras, trots att miljontals människor världen över uppskattar genren och dess största band fyller arenor.

Rosa, som är född 1965 i Tyskland, närmar sig ämnet från ett annat håll än sina föregångare. Med sin bakgrund som barn till ”andligt esoteriskt mycket stränga föräldrar” anlägger han ett närmast religiöst perspektiv på musikgenren. För honom handlar heavy metal om transcendentala upplevelser – en värld befolkad av sjungande änglar (som finska Nightwish) och vrålande demoner (som polska Behemoth).

”Heavy metal släpper oavbrutet lös monstren”, skriver Rosa med en uppriktighet som kanske passar när man skriver om Ronnie James Dio. Men påståendet missar delvis att denna musikgenre i grunden är masskultur, en form av underhållning som balanserar mellan det genuint kraftfulla och det ibland löjeväckande teatraliska.

Intressant nog fokuserar Rosa mindre på musikgenrens mörkare sidor, som exempelvis nazistiska tendenser inom vissa delar av black metal-scenen. I stället är hans bok främst ett försvarsttal för det som får honom att känna sig levande och betydelsefull.

Rosa beskriver ljudet av heavy metal som en transcenderande navelsträng till livet självt, förmedlad genom trummor och bas. Enligt honom blir lyssnaren jordad i universum och vågar möta existentiella avgrunder – stora ord för att beskriva upplevelsen av att lyssna på hårdrockband som till exempel kristna Stryper. De fysiska reaktionerna som metalen framkallar – gåshud, headbanging och ”pommesgaffeln” med fingrarna – ser Rosa som uttryck för ”resonans”, ett begrepp han utvecklat i sin sociologiska teoribildning.

Resonans, enligt Rosa, handlar om att träda i relation med världen, att uppleva en sakral tillhörighet med världsalltet. För den invigde handlar det helt enkelt om att få feeling när musiken griper tag.

Problematiskt är att boken, i likhet med andra försvarsskrifter för hårdrock, ägnar mycket plats åt att legitimera genren på ett sätt som ingen egentligen efterfrågar år 2025. Rosa påpekar exempelvis att många studenter vid Tysklands elitutbildningar är metalheads, som om detta skulle behövas för att bekräfta genrens värde. Han jämför Black Sabbaths lyrik med Charles Baudelaires diktverk och påpekar – som så många före honom – likheterna mellan klassisk musik och metal.

Ejeby förlags initiativ att översätta en tysk sociologs tankar om rockmusik är i grunden lovvärt, särskilt i en tid när sakprosan möter utmaningar på bokmarknaden. Översättningen av Mikael Müller är välgjord och tillgänglig. Ändå kvarstår en grundläggande fråga: Vem är egentligen bokens målgrupp?

Det akademiska angreppssättet är alltför ytligt för att tillföra den sociologiska diskursen något väsentligt nytt, medan de som verkligen älskar heavy metal knappast behöver en teoretiker som förklarar varför musiken är betydelsefull. Som otaliga hängivna lyssnare skulle uttrycka det: ingen som är ”true metal” har ett behov av att förklara varför.

Rosas bok, med sina 168 sidor, blir ytterligare ett exempel på hur svårt det är att intellektualisera en musikgenre vars främsta styrka ligger i dess känslomässiga direkthet och förmåga att skapa gemenskap bland sina anhängare. Den djupare sociologiska analysen av metalscenens komplexa kulturella betydelse får vi tyvärr vänta på lite längre.