Jonas Eklöf: Jag var 16 år och redan en föredetting

Nedräkning pågår till Tre Kronors premiärmatch i vinter-OS. Förväntningarna stiger när svenska folket återigen samlas framför tv-apparaterna för att bevittna ishockeyns drama på den olympiska scenen.

För Jonas Eklöf är denna stund förknippad med blandade känslor. Som ung var hockeyn hans allt – rinken hans fristad, klubban en förlängning av hans arm. Men med tiden byttes skridskor mot böcker, och den litterära världen blev hans nya spelplan.

I ett omfattande reportage för Dagens Nyheter reflekterar Eklöf över ishockeyns djupgående betydelse i svensk kultur. Det är en personlig undersökning som väcker frågor om nationell identitet, gemensamma ritualer och den kollektiva stolthet som följer med Tre Kronors framgångar.

– Jag minns fortfarande känslan när Peter Forsberg gjorde sitt avgörande straffmål i OS 1994. Det var som om hela nationen andades in samtidigt och sedan exploderade i ett gemensamt jubel, berättar Eklöf.

Svenska ishockeyns kulturella inflytande sträcker sig långt bortom sportens egna domäner. Från Slas berättelser om uppväxt i arbetarklassmiljöer där hockeyn fungerade som klassutjämnare, till moderna filmer som ”Järnspöken” och ”Mitt liv som hund” där ishockeyn representerar drömmar och gemensamma referenspunkter.

Litteraturvetaren Maria Karlsson vid Uppsala universitet menar att ishockeyn har en särställning i den svenska berättelsen.

– Det finns något närmast mytologiskt över hur vi ser på Tre Kronor och ishockeyn. Det är en av få arenor där vi tillåter oss att vara öppet nationalistiska utan att skämmas, förklarar Karlsson.

Eklöfs personliga resa från hängivenhet till distansering representerar också en bredare kulturell dubbelhet. Samtidigt som hockeyn hyllas som folklig och äkta finns en intellektuell distans till sportens ibland råa och kommersiella sidor.

I reportaget framträder också bilden av ishockeyn som en maskulinitetens bastion, något som både format och begränsat generationer av unga män. Eklöf beskriver känslan av att alltid mätas – i styrka, teknik och mod – och hur detta präglat hans syn på sig själv långt efter att han lämnat isen.

– Det finns en komplicerad relation mellan den svenska självbilden som modern och jämställd, och den traditionella maskulinitet som fortfarande genomsyrar hockeykulturen, menar genusforskaren Henrik Lindberg vid Malmö universitet.

Svenska Ishockeyförbundet har de senaste åren arbetat aktivt med att bredda sportens appeal och öka representationen av kvinnor inom alla nivåer av sporten. Damhockeyn har vuxit, men kämpar fortfarande i skuggan av herrarnas ekonomiska förutsättningar.

– Vi ser en positiv utveckling, men vägen till jämställdhet inom hockeyn är fortfarande lång, säger förbundets jämställdhetsansvariga Lisa Johansson.

När Tre Kronor nu går in i OS-turneringen blir det återigen en nationell angelägenhet. Restauranger och barer förbereder sig för fullsatta lokaler, och arbetsplatser planerar in gemensamma tittarupplevelser. I denna kollektiva ritual ser kulturhistoriker en av de få kvarvarande gemensamma referenspunkterna i ett alltmer fragmenterat medielandskap.

För Eklöf har återupptäckten av hockeyn genom kulturens linser inneburit en försoning med den sport han en gång lämnade.

– Jag har insett att hockeyn inte bara formade mina tidiga år utan också mitt sätt att se på samarbete, motgångar och framgång. Den är en del av vårt kollektiva minne och kommer sannolikt fortsätta vara det, avslutar han.

När landslagets spelare kliver ut på isen representerar de inte bara en sport utan också en tradition som skär genom klassgränser, generationer och politiska åsikter. I ett land där konsensus värderas högt blir ishockeyn ett av få områden där starka känslor får uttryckas utan reservationer.

Oavsett hur det går i OS-turneringen kommer de blågula tröjorna fortsätta att vara bärare av drömmar, minnen och kulturella värderingar som sträcker sig långt bortom själva spelet.