Josefin Olevik: Utan rejäla trosor kan vi inte försvara Sverige

Försvarsmaktens jämställdhetsarbete haltar med bristande utrustning för kvinnliga soldater

I takt med att Sveriges försvarsmakt intensifierar sina rekryteringsinsatser för att locka fler kvinnor till värnplikten uppmärksammas nu en grundläggande brist: utrustning som faktiskt är anpassad för kvinnokroppar. Detta problem lyfts fram av Josefin Olevik i Dagens Nyheter, som särskilt pekar på behovet av fungerande underkläder för alla soldater, oavsett kön.

Trots att Försvarsmakten har satt upp ambitiösa mål för att öka andelen kvinnor inom organisationen, kvarstår praktiska hinder som riskerar att motverka dessa ambitioner. När Sverige återinförde värnplikten 2017 inkluderades både män och kvinnor, men materiella förutsättningar har inte följt med i samma takt som de formella förändringarna.

Problemet sträcker sig bortom bara underkläder. Skyddsutrustning, uniformer, och annan personlig utrustning är fortfarande i stor utsträckning designad utifrån en manlig standardkropp, vilket kan påverka både bekvämlighet och säkerhet för kvinnliga soldater. Detta skapar inte bara praktiska problem under tjänstgöringen utan sänder även signaler om vilka som egentligen anses vara de ”riktiga” soldaterna.

Frågan är särskilt relevant nu när Sverige står inför ett NATO-medlemskap och försvarets kapacitet behöver stärkas. Enligt försvarsexperter är en bred rekryteringsbas avgörande för att bygga ett robust försvar i en allt mer osäker omvärld. Att då inte kunna erbjuda grundläggande utrustning som fungerar för alla soldater framstår som ett onödigt hinder.

Statistik från Försvarsmakten visar att kvinnor fortfarande utgör en minoritet inom organisationen. Trots flera år av aktivt arbete för att öka andelen kvinnor ligger siffran kring 20 procent, långt från en jämn könsfördelning. Experter menar att praktiska faktorer som bristande anpassad utrustning bidrar till denna sneda fördelning.

Internationella erfarenheter visar att försvarsorganisationer som investerat i könsneutral eller könsanpassad utrustning har sett positiva effekter på både rekrytering och bibehållande av kvinnlig personal. Länder som Kanada och Norge, där man gjort stora framsteg i att anpassa militärutrustning för olika kroppstyper, har rapporterat högre andel kvinnor i sina försvarsmakter.

Kostnaderna för att utveckla och införa könsanpassad utrustning har ofta lyfts som ett hinder. Men försvarsanalytiker påpekar att investeringen snabbt kan betala sig genom minskade skador, ökad effektivitet och en breddad rekryteringsbas. Dessutom handlar det ytterst om en arbetsmiljöfråga och en förutsättning för jämställdhet på djupet, inte bara i policydokument.

Svenska soldatföreningar har under flera år påtalat problemet med bristande anpassning av utrustning. Kvinnliga soldater vittnar om hur de tvingas kompromissa med säkerhet och funktionalitet på grund av illa passande utrustning, vilket påverkar både prestationsförmåga och moral.

På politisk nivå har frågan börjat få viss uppmärksamhet. I den senaste försvarsbudgeten finns skrivningar om behovet av ”jämställdhetsintegrering” i materielanskaffningen, men konkreta satsningar och tidsplaner saknas fortfarande i stor utsträckning.

Försvarsmaktens talespersoner har kommenterat kritiken med att förändringar är på gång, men att omställningen tar tid. Man hänvisar till pågående utvecklingsprojekt där kvinnliga soldaters perspektiv inkluderas i utformningen av nästa generations utrustning.

För den enskilda soldaten kvarstår dock problemen här och nu. Som Josefin Olevik påpekar i DN är fungerande underkläder ingen lyx utan en grundläggande förutsättning för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert och värdigt sätt. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla som tjänstgör i försvaret av Sverige.

Frågan om anpassad utrustning berör i förlängningen även försvarets bredare moderniseringsarbete. I en tid när teknologisk utveckling och flexibilitet blir allt viktigare för militära organisationer, framstår oförmågan att anpassa grundläggande utrustning efter olika kroppstyper som ett tecken på organisatorisk tröghet.