Joy Crookes: ”När politiker inte gör sitt jobb hamnar en del av ansvaret på artister”

I Joy Crookes loge på Cirkus i Stockholm ligger de öppna resväskorna huller om buller på golvet. Om bara några timmar ska hon och hennes team sätta sig på en buss till Oslo för det sista stoppet på höstens Europaturné. Trots att livet som turnerande artist inte alltid är glamoröst, betonar den brittiska soulartisten att hon älskar den delen av sitt yrke.

”Det är verkligen ett tillfälle att knyta an – inte bara med fansen utan också till musiken. Även om det är dränerande och tufft, även om man ibland känner sig ensam och långt hemifrån”, säger Crookes när vi träffas strax före hennes spelning i ett novembermörkt Stockholm.

I januari väntar tre konserter i Australien och senare på våren bär det av till Nordamerika, främst för att presentera låtarna från hennes nya album ”Juniper”. Uppföljaren till den hyllade debuten ”Skin” från 2021 har tagit sin tid, delvis av naturliga skäl – att skapa ett album är en tidskrävande process – men också på grund av personliga utmaningar.

”Mycket låg utanför min kontroll, men det var också perioder då jag hade personliga utmaningar att hantera. Det hade inte varit smart av mig att släppa ny musik då, eftersom jag inte var på rätt plats hälsomässigt”, förklarar hon.

För Crookes fungerar musikskapandet som en form av terapi. ”Absolut. Katarsiskt. Det är ett så hyperfokuserat arbete, man kan verkligen förlora sig i det, på ett bra sätt. Och det kan bli en hälsosam distraktion, givetvis.”

”Juniper” är en djupt personlig skiva där Crookes delvis adresserar svårigheter som hon själv har genomgått. ”Musik är solidaritet. Musik är det som får en att känna att man inte är ensam. Många brukar säga ’det känns som att någon har skrivit den här låten för mig’. Det gäller musik generellt. Alla har en låt som vid en specifik tid och plats bara sömlöst passar för ett minne eller en situation i ens liv.”

Med debutalbumet ”Skin” etablerade sig Joy Crookes som ett av Storbritanniens mest lovande musiknamn. Kombinationen av r’n’b, soul och pop hyllades brett och artisten nominerades till det prestigefyllda Mercurypriset. Att följa upp en sådan framgång kan vara utmanande.

”Du får aldrig chansen att släppa ditt första album någonsin igen. Det finns den här idén om det ’svåra andraalbumet’, ett album som delvis kan få många artister att slå eller försvinna”, reflekterar hon. ”Jag känner press för allt. Det finns inget jag gör som jag inte känner press kring, eftersom jag tänker för mycket. Men ett sätt att lätta på pressen är att veta att jag släpper sådant jag är stolt över.”

Trots sin framgång har Crookes ett komplext förhållande till sin musikaliska karriär. ”Jag tror fortfarande inte att jag vill vara musiker, innerst inne… Allt jag vet är att jag älskar musik. Men det är tufft att vara musiker. För det första visste jag inte att det kunde vara ett riktigt jobb, så det fanns inte riktigt på kartan. Ingen i min familj eller bekantskapskrets betalade räkningarna med sin musik.”

Hon fortsätter: ”Musiken förändras konstant, ibland till det bättre, ibland verkligen till det sämre. Men jag älskar musik. Och jag älskar att sjunga. Så det är sjukt att det är ett jobb.”

Crookes moderna souluttryck spretar åt flera håll. Soundet är både framåtblickande och nostalgiskt, vilket har lett till jämförelser med artister som Lauryn Hill och Amy Winehouse. Jämförelsen med Winehouse ser hon med blandade känslor. ”För mig är det ju inte sant. Även om jag älskar Amy Winehouse. För varje kvinna som vuxit upp i London är hon en ledstjärna. Men ibland känns det lite trist. Som att jag inte är en egen person.”

Den musikaliska inspirationen hämtar Crookes från många olika håll. Hon uppskattar det poetiska hos rappare som MF Doom, Mos Def och Missy Elliott, samt ”den radikala enkelheten” hos postpunkband som ESG från New York. På ”Juniper” sticker låten ”First last dance” ut med sin bitterljuva text och smittande poprefräng – ett möte mellan glädje och sorg.

”Att fånga både och, är lite som att vara inuti ett minne. Melankoli och joy – no pun intended. Jag är också väldigt intresserad av nostalgi”, berättar hon.

Genom hela sin karriär har Joy Crookes haft en tydlig politisk röst, både i intervjuer och i sin musik. Under turnén har hon gjort det till ett stående inslag att framföra Sinéad O’Connors ”Black boys on mopeds”, en låt om polisbrutalitet och rasism som trots att den skrevs för 35 år sedan fortfarande är högaktuell.

När vi diskuterar den växande högerextremismen i Europa och Storbritannien specifikt – där Nigel Farages Reform UK rusar i opinionsmätningarna och nationalistiska symboler blir allt vanligare på gatorna – är Crookes tydlig med sitt ställningstagande.

”Man måste inte vara politisk som artist, om man inte vill – men att ta ställning är viktigt. Jag har en möjlighet att använda min röst, och kommer från en lång släktlinje av människor som inte blev lyssnade på. Och när de politiska ledarna inte gör sitt jobb, så hamnar en del av ansvaret på artister.”

Trots de utmaningar världen står inför försöker hon bevara hoppet. ”Det är mänskligt att känna hopplöshet. Och realistiskt, med tanke på de grymheter som sker runt om i världen. Men ju mer jag talar ut, desto större möjlighet har jag att knyta an till människor som känner likadant. På så sätt vet man att man inte är ensam. Eller galen, för att man vill ha en bättre värld.”