Kalena: Vad jag än gör, kommer Oscarsjuryn efter

Hollywoodproduktionerna följer i mina fotspår

Det känns nästan som en slags konspirationsteori, men faktum kvarstår – vart jag än reser tycks Hollywood följa efter med storproduktioner som senare kammar hem Oscarsnomineringar.

För några år sedan begav jag mig tillsammans med fotograf E till New Mexico för att vandra längs den historiska Bathtub Row i Los Alamos. Detta var platsen där de briljanta forskarna inom Manhattanprojektet levde under arbetet med atombomben. Vi stannade till vid Hans Bethes eleganta villa och kastade nyfikna blickar genom fönstren till Robert Oppenheimers bostad.

På det lokala museet berättade guiderna entusiastiskt att en filmatisering om Oppenheimer var under produktion. Vad vi inte visste då var att denna film senare skulle bli nominerad till hela tretton Oscars och vinna sju av dem, inklusive pris för bästa film och bästa manliga huvudroll.

Följande år styrde jag och fotograf B kosan mot den historiska oljestaden Tulsa i Oklahoma. Vårt uppdrag var att skapa ett reportage om en framgångsrik solcellsentreprenör, men en av kvällarna hamnade vi i samtal med lokala klimataktivister. De pratade engagerat om den kommande filmen som skulle skildra de fruktansvärda övergreppen på Osage-nationen under 1920-talet.

Martin Scorseses ”Killers of the Flower Moon” blev sedermera nominerad till tio Oscars, även om den inte vann någon. Filmen lyfte fram en mörk period i amerikansk historia då medlemmar av Osage-stammen systematiskt mördades för sina oljerättigheter – ett historiskt trauma som lokalbefolkningen fortfarande bearbetar.

Under min sista sommar i USA reste Eva och jag till Mississippideltat, en region präglad av stark kontrast mellan bördig jordbruksmark och utbredd fattigdom. På en kvav sommardag stod vi vid Mississippi-floden där den fjortonårige Emmett Till mördades 1955. Den unge pojken, som hade rest från Chicago för att besöka släktingar, anklagades för att ha flirtat med en vit kvinna – ett ”brott” som i dåtidens djupt segregerade sydstater kostade honom livet.

Mördarna frikändes av en helvit jury, men fallet blev en katalysator för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Där vid flodens bruna, stilla vatten kunde jag nästan känna historiens ondska ligga kvar som ett osynligt lager över landskapet.

Nu är ett nytt drama med titeln ”Sinners” aktuellt, ett vampyrdrama som utspelar sig i just Mississippideltat. Filmen har slagit rekord med hela sexton Oscarsnomineringar. När jag ser bilderna från produktionen känner jag omedelbart igen den röda jorden och det frodiga gröna gräset från våra resor i området.

Detta konstiga mönster får mig att googla ”Main character syndrome” – ett fenomen där människor känner sig som huvudpersoner i sin egen livsberättelse, som om allt som sker runt dem är iscensatt för deras skull. Det ger en falsk känsla av mening och kontroll, men jag undrar om det inte snarare handlar om ren självupptagenhet i mitt fall.

Men innan jag hinner fördjupa mig i självreflektionen har mitt uppdrag förändrats. Jag bevakar inte längre USA utan Norden, och halkar på isfläckar i Oslos gator. Nyligen ledde ett ärende mig och E till de välbärgade kvarteren i stadsdelen Frogner.

På Thomas Heftyes gate ligger en imponerande trävilla som spelar en central roll i filmen ”Sentimental Value”, vilken nu kan ta hem nio Oscarsstatyetter när galan går av stapeln natten till den 16 mars.

Kan det verkligen vara en slump att jag gång på gång befinner mig på platser som senare förevigas i Oscarsnominerade produktioner? Kanske är det bara ett märkligt sammanträffande, eller så är det faktiskt Hollywood som följer i mina fotspår. Jag föredrar att tro på det senare – även om jag vet att det troligen handlar mer om selektiv uppmärksamhet än att jag faktiskt befinner mig i centrum av filmindustrins intresse.