Kalena: Vi såg på varandra med desperation i blicken

I Sverige har lunchvanorna länge varit en spegling av hur vår kultur utvecklas. Att återvända till det svenska samhället efter att ha bott utomlands kan ge perspektiv på dessa vardagliga men betydelsefulla ritualer som vi ofta tar för givna.

Efter en längre period på andra sidan Atlanten kan återanpassningen till svenska vanor bli en resa i självupptäckt. En av de mest påtagliga förändringarna handlar om våra måltidsrutiner. Att gå från ett liv utan ordentlig lunch till att bli en person som regelbundet avsätter tid för denna måltid kan faktiskt förändra hela ens identitet.

Under min tid i London för många år sedan bestod lunchen oftast av högst en enkel smörgås. När det brittiska vita brödet till slut blev alltför tråkigt, föll även den vanan bort. Det var en livsstil som påminner om den som dåvarande prins Charles, numera kung, var känd för att förespråka – en vardag utan lunch.

Kung Charles har nyligen varit värd för USA:s president Donald Trump i ett diplomatiskt försök att stärka de transatlantiska banden. Intressant nog delar Trump denna vana att hoppa över lunchen. Enligt boken ”Let Trump be Trump”, skriven av en tidigare kampanjmedarbetare, kan den amerikanske presidenten arbeta 14-16 timmar i sträck utan mat. Det viktiga för honom är istället den dagliga dosen av aspartamsötad cola.

Detta fenomen med kontrollerade matvanor bland makthavare är inget nytt. Under den svenska valrörelsen 2006 berättades det hur Fredrik Reinfeldt bantade fjorton kilo med hjälp av färdiga matlådor innan han valdes till statsminister. Matvanor och politik tycks ha en djupare koppling än vad vi kanske först anar.

Livsförändringar påverkar våra måltidsrutiner på olika sätt. När man blir förälskad finns sällan tid för strikta matscheman eller dieter. När barn kommer in i bilden förändras allt igen – plötsligt blir regelbundna måltider en nödvändighet och inte ett val.

Barn har en fantastisk förmåga att skapa struktur i vuxnas kaotiska liv. ”Lunsj, vi har ju inte fått någon lunsj!” kan det låta från ett barn som är van vid förskolans rutiner med varm, näringsrik mat mitt på dagen. Även om föräldrarna har serverat något ätbart, möts de av protester om det inte lever upp till barnens förväntningar på vad en riktig lunch ska vara.

Nu, tillbaka i Sverige, har jag själv blivit en person som äter lunch – inte bara kaffe och en snabb macka i farten efter att ha läst morgonens nyheter och lämnat ifrån mig texter. Inte heller en sen brunch med äggröra klockan elva. Utan en riktig måltid: fiskgryta, thaiwok eller poké bowl – 2020-talets definition av en ordentlig lunch.

Luncherna blir också tillfällen för småprat om vardagligheter som flyttkartonger, sofftyger, tv-serier och recept. Det är en social ritual som knyter samman arbetsdagen och ger andrum.

Jag minns tydligt en episod från min första betalda semester. När jag kom tillbaka hamnade jag och en kollega vid samma bord som några äldre, mycket trevliga medarbetare i personalmatsalen. En av dem tog tillfället i akt att ingående berätta korvens hela historia.

Vi yngre kollegor utbytte förtvivlade blickar över bordet, med en plötslig insikt: Var det så här resten av vårt arbetsliv skulle se ut? Skulle vi också en dag sitta och fördjupa oss i charkuteriernas historia för en publik av artigt lyssnande men innerst inne uttråkade yngre kollegor?

Kanske är det just dessa små, vardagliga ritualer som definierar vår plats i samhället och markerar övergången mellan livets olika faser. Från den unga, ambitiösa personen som knappt tar sig tid att äta, till den etablerade vuxna som förstår värdet av en paus mitt på dagen – inte bara för matens skull utan för det sociala sammanhang den skapar.

Så kan en identitet också förändras, måltid för måltid.