Kamel Daoud: ”Hur kan man vara lycklig om man hatar kvinnor?”

I det ”svarta decenniet”: Kamel Daoud bryter tystnaden om Algeriets inbördeskrig

Nittiotalets blodiga inbördeskrig i Algeriet mellan regeringsstyrkor och islamistrebeller kallas för det ”svarta decenniet”. För den algerisk-franska författaren Kamel Daoud, som då var en ung kriminalreporter, blev kriget en verklighet han bevittnade på nära håll. Under flera år som journalist dokumenterade han massakrer på civilbefolkningen – slaktade barn, stympade kvinnor och halshuggna män. Metoderna liknade dem som Islamiska staten senare skulle använda i Irak och Syrien.

När kriget ebbade ut kring millennieskiftet uppgick antalet döda och skadade till hundratusentals. Den dåvarande presidenten Abdelaziz Bouteflika presenterade en freds- och försoningsplan som i praktiken innebar ett krav på kollektiv glömska. Det blev i princip förbjudet att tala, skriva eller göra film om kriget.

Den nu 56-årige Kamel Daoud har trots detta vågat trotsa förbudet. Hans roman ”Ärret”, som tilldelats det prestigefyllda Goncourtpriset, är tillägnad ”inbördeskrigets glömda offer”. Boken tar avstamp i den beryktade artikel 46, som stipulerar att den som använder sig av ”såren som åsamkats av den nationella tragedin” eller ”smutskastar Algeriet internationellt” riskerar 3–5 års fängelse och dryga böter.

”Ända sedan jag jobbade som reporter har jag vetat att jag måste skriva om det här kriget i längre form. Det har varit enormt frustrerande att sitta på så mycket material, bilder och minnen som värkt inom mig, som gett mig återkommande mardrömmar. Jag försökte så länge, men det tog väldigt mycket tid innan jag hittade rätt grepp,” berättar Daoud.

Under den utdragna skrivprocessen gav han 2013 ut ”Fallet Meursault”, som blev hans internationella genombrott. Denna roman konfronterar Albert Camus koloniala klassiker ”Främlingen”, där en likgiltig vit man i Algeriet dödar en namnlös arab. Daoud berättar historien ur offrets brors perspektiv. Denna omtolkning har haft långtgående effekter inom kultursfären, bland annat genom att inspirera François Ozons filmatisering av Camus verk, där offrets syster får en framträdande roll.

Genombrott i skrivandet för ”Ärret” kom när Daoud insåg att boken bokstavligen måste handla om hur svårt det är att berätta. Nyckeln blev huvudpersonen Aube, ett av krigets offer som fick sin hals avskuren som barn men mirakulöst överlevde. Med ett långt ärr som beskrivs som ”ett groteskt leende”, andas hon genom ett trakeostomirör och saknar stämband. Genom hela romanen för hon ett intensivt inre samtal med sin ofödda dotter om det som hänt henne.

”Man kan inte bygga en roman kring en metafor, men det här upplägget var väldigt frigörande,” konstaterar Daoud.

Till skillnad från ”Fallet Meursault”, som gavs ut i Algeriet och blev en framgång, publicerades ”Ärret” först av ett franskt förlag. Priset har ändå blivit högt. Boken totalförbjöds i hemlandet. Hat- och hotkampanjer samt två internationella häktningsorder har tvingat Daoud att permanent lämna sin hemstad Oran vid Medelhavet. Sedan 2023 lever han i exil i Paris.

”När jag fick veta att jag tilldelats Goncourtpriset fick jag ont i magen. Jag visste att det skulle smälla till. Att trotsa förbudet om att benämna inbördeskriget, dessutom på den forna kolonialmaktens språk… det var bäddat för bråk. Men jag var inte förberedd på att det skulle bli så personligt,” säger han.

I samband med utgivningen blev Daoud stämd av en algerisk kvinna som gått i psykoterapi hos hans hustru – och som hävdade att författaren stulit hennes historia. Han betonar dock att Aubes öde delas av många och att hans huvudperson är en litterär konstruktion sammansatt av olika offer och livsöden.

”Om man berättar en sådan här historia så är det ofrånkomligt att många kommer att känna igen sig på olika sätt. Alla jag känner pratar fortfarande om kriget på olika sätt, mellan skål och vägg.”

Daoud menar att problemet inte ligger i hans bok utan i Algeriets oförmåga att göra upp med det förflutna. ”Det är inte fel på min bok, det är fel på Algeriet som inte har gjort upp med det förflutna och ställt förövarna till svars. Många andra länder har lyckats med det, till exempel Rwanda, Sydafrika och Spanien. Men hos oss kan halsskärarna gå fria på gatorna i dag, och till med få pension.”

Han berättar att hans då 14-åriga dotter, när hon fick läsa boken, frågade om inbördeskriget verkligen ägt rum eller om det var påhittat. ”Det enda krig det undervisas om i skolorna är frihetskampen mot Frankrike på 50-talet. Den här tystnaden, den här bristen på minnesmärken och museer, har dödat alla möjligheter till ett sorgearbete som kan leda till verklig försoning.”

Samtidigt ser Daoud tecken på att boken i hemlighet påverkat debatten, särskilt i sociala medier där anonyma inlägg med vittnesmål från kriget börjat spridas.

Nyligen utsågs Daoud till årets Stig Dagerman-pristagare för sitt arbete med att värna om det fria ordets betydelse. ”Jag är väldigt glad och rörd över det. Det känns som om vi har en del gemensamt. Att få uppskattning för mina böcker är för mig ett oslagbart botemedel mot ensamheten. Det dövar smärtan i exilen,” säger han.

På frågan om hur det var att skriva fram ett kvinnligt jag i romanen, där det feminina förknippas med ljus och hopp, svarar Daoud: ”För mig har litteraturen alltid handlat om att få vara någon annan för en stund. Det finns ett intellektuellt tabu kring kvinnlighet i den muslimska världen som jag vill bryta. Jag är feminist, inte av generositet, utan av personliga skäl. Hur kan man vara lycklig om man hatar kvinnor?”