Katarina Barrlings ”Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom” deltar i den väl etablerade svenska traditionen att dissekera den nationella identiteten. Barrling ansluter sig till en lång rad författare som försökt fånga den svenska folksjälen, ofta med dystra porträtt av ett känslokallt och konformistiskt folk. Hon utforskar den paradoxala kombinationen av strikt reglering och informalitet, den omnipresent strävan efter samförstånd och den säregna ”lagom”-mentaliteten som präglar det svenska samhället, fenomen som tidigare utforskats i verk som ”The new totalitarians”, ”Ensamhetens labyrint” och ”Fiska i utopia”. Genom att analysera dessa kulturella särdrag försöker Barrling identifiera och förstå de underliggande mekanismerna som formar den svenska mentaliteten.
Barrling introducerar begreppet ”svenskprotestantism” för att beskriva den djupt rotade mentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Denna protestantism, menar Barrling, har sekulariserats men behållit sin normativa kraft. Den manifesterar sig i en extrem strävan efter lagom, en auktoritär fasa för auktoritetsutövning och ett ständigt behov av att finna ett ”offer” att identifiera sig med. Denna paradoxala kombination av motsägelsefulla tendenser, menar Barrling, är central för att förstå den svenska mentaliteten. Med denna analytiska lins granskar Barrling olika aspekter av det svenska samhället och drar paralleller mellan till synes disparata fenomen, som Dostojevskijs storinkvisitor och den svenska synen på Carola Häggkvist, eller de historiska husförhören och dagens ”cancel culture”.
Barrlings analys väcker frågan om självspäkning som en svensk nationell tendens. Kritiken av det egna samhället kan ses som en form av bakvänd nationalism, där man hyllar andra kulturer medan man i hemlighet anser sitt eget system överlägset. Barrling balanserar på denna knivsegg och riskerar emellanåt att framstå som den klassiska utlandssvensken som bekräftar utländska stereotyper om Sverige. Hennes fokus på socialdemokratin som den sekulariserade formen av svenskprotestantismen kan uppfattas som en generalisering, men det är också en central tes i hennes argumentation. Hon antyder att även den svenska högern har en vänsterlutning i jämförelse med andra länder, vilket ytterligare understryker hennes poäng om den genomgripande svenska konformismen.
Bokens argumentationskraft försvagas av ett klyschigt bildspråk. Formuleringar som att den svenska socialdemokratin ”gifta sig särskilt väl” med kristendomen, eller att det blir ”svårt för de konservativa att välja fot” när kyrkan vänder konservatismen ryggen, bidrar till en förenklad och stereotyp bild av svensk politik och kultur. Denna stilistiska brist gör att Barrlings analys stundtals saknar den nyansering som krävs för att övertyga en kritisk läsare. Det stilistiska valet kan dock tolkas som ett medvetet försök att spegla den kulturella konformism som boken kritiserar.
Barrlings diskussion om den svenska pandemihanteringen illustrerar bokens styrkor och svagheter. Hon lyfter fram den utländska kritiken mot den svenska strategin och den till synes oreflekterade tilltron till Anders Tegnell. Genom att referera till utländska journalisters förvåning över svenskarnas tillit till Tegnell spelar Barrling på den svenska självbilden som ett rationellt och vetenskapligt land. Samtidigt utelämnar hon det faktum att Tegnell också mötte stark kritik inom Sverige. Denna selektiva framställning av fakta, där hon fokuserar på utländsk kritik och ignorerar den inhemska oppositionen, underminerar hennes argument om svensk konformism.
Barrlings bok är ett intressant bidrag till debatten om svensk identitet och kultur. Genom att introducera begreppet ”svenskprotestantism” erbjuder hon en ny analytisk lins för att förstå den svenska mentaliteten. Bokens styrka ligger i dess skarpa iakttagelser och provocerande teser. Samtidigt lider den av ett klyschigt bildspråk och en tendens till generaliseringar, vilket gör att argumentationen inte alltid är övertygande. Barrlings analys av den svenska pandemihanteringen är ett exempel på hur bokens selektiva framställning av fakta kan försvaga dess argumentationskraft. Trots dessa brister är boken en tankeväckande läsning som utmanar våra föreställningar om vad det innebär att vara svensk. Dessutom belyser den den ständigt återkommande behovet av att definiera och omdefiniera den nationella identiteten, en process som i sig själv är en del av den svenska kulturen.
