I den framstående konstnären Kerry James Marshalls fotspår
Sällan har en konstnär varit så tydlig med sina avsikter och sitt budskap som Kerry James Marshall: Att med överdådigt måleri synliggöra vad han kallar black life – de erfarenheter som är specifika för den svarta befolkningen framför allt i hemlandet USA.
Marshall, som i år fyller 70, är i dag den mest uppburne afro-amerikanska konstnären och en förebild för alla de figurativa svarta målare som i och med Black lives matter-rörelsen kom att lyftas fram på gallerier och museer som tidigare knappt tagit någon notis om deras existens.
Härom veckan öppnade hans största utställning i Europa på Royal Academy i London, den gamla kolonialmaktens mest eleganta salonger. Utställningen ”The Histories” visas fram till den 18 januari och samlar några av konstnärens mest betydelsefulla verk.
Marshall läste som ung Ralph Ellisons roman ”Invisible man” och förstod bokens budskap: Svarta människor förblir osynliga därför att vita människor helt enkelt vägrar att se dem och ge dem plats i medier och i kulturens privilegierade rum. Han bestämde sig för att ändra på det med hjälp av målningar så ambitiösa att de inte går att negligera.
En serie tidiga bilder använder rasistiska karikatyrer för att tydliggöra de svartas osynlighet. I ”A portrait of the artist as a shadow of his former self” lyser endast ögonvitor och ett vitt grin fram i natten. Resten av den svarta konstnärens gestalt försvinner in i mörkret.
Det är detta mörker som är utgångspunkten. Marshalls målningar lyser upp natten och visar vad som dolts där: en oändlig rikedom av känslor och erfarenheter som alla utgör former av svart liv – i fest och vardag, sorg och glädje, ensamhet och extatisk gemenskap. Rasism och förtryck finns där, genomsyrar på sätt och vis scenerna. Men de svarta gestalterna framställs aldrig som offer. Tvärtom utstrålar de auktoritet och styrka.
Redan från början var målningarna på en gång kommentarer till händelser i den svarta befolkningens liv och konsthistoriska undersökningar av bildrummets möjligheter. Marshall har studerat det västerländska måleriets alla konstgrepp och tekniker mer ingående än någon annan samtida konstnär. Han återanvänder gärna de mest sensationella specialeffekterna från klassiska verk, allt för att synliggöra de svarta karaktärer som lyst med sin frånvaro i historien.
I den fyra meter breda ”School of beauty, school of culture” från 2014 släpps betraktaren in i en skönhetssalong där afroamerikanska kvinnor i uppsluppen stämning får sina hår fixade. De betraktar varandra och sig själva i speglar medan två småbarn som leker på golvet tar sig en titt på ett skimrande ljusfenomen som framträder mellan dem.
Den som tar sig tid att granska den gåtfulla formen som svävar i luften förstår snart att den måste betraktas lite från sidan. Den är en så kallad anamorfisk bild. Rakt framifrån ser man bara en suddig fläck. Men om man kliver åt sidan framträder en tydlig gestalt: Walt Disneys Sleeping Beauty – Törnrosa. En liten symbol för ett vitt skönhetsideal som en erinran om sakernas tillstånd mitt i de svarta kvinnornas skönhetssalong.
Anamorfoser har ofta använts av målare som velat skicka dolda budskap – politiska, pornografiska, religiösa. Det mest berömda exemplet är den förvridna dödskalle som svävar som en påminnelse om livets ändlighet mellan två kraftfulla män i Hans Holbeins målning ”Ambassadörerna” från 1533, en bild som hänger på National Gallery i London och som har givit upphov till en serie spekulativa tolkningar.
Marshall är helt medveten om denna historia och har placerat sin anamorfos precis där den ska sitta. Men hans skönhetssalong bär också på en mängd andra referenser: flaskorna framför en av speglarna erinrar om Edouard Manets målning ”En bar i Folies Bergère” från 1882, i bildens flyktpunkt befinner sig en spegel, som i Diego Velázques ”Las Meninas” från 1656. Mer samtida influenser pekas ut i affischerna som hänger på väggarna; målaren Chris Ofili, sångerskan Lauryn Hill.
Hur återger man den sanna koloriten hos en svart kropp? Enligt Marshall är det inte möjligt med de färgtuber man köper färdiga i färghandeln. I sina studier av de svarta pigmenten återvänder han till tekniker som beskrevs kring 1400 i ”Boken om målarkonsten” av Cennino Cennini. De inbegriper äggula och linolja i blandningar, vilka ger färgen ett djup som syns i måleriet men försvinner i den fotografiska reproduktionen.
Sina försök att fånga den svarta färgens rikedom beskriver Marshall som en utmaning och den som vill förstå vad han arbetar med får lära sig namnen på diverse kolpulver och pigment som kimrök (carbon black), elfenbenssvart (ivory black), järnoxidsvart (mars black). Och man får ta del av vad som sker när dessa pulver samspelar med koboltblått, kromoxidgrönt och det violettas hela spektrum.
Om man studerar ansiktet och håret i ”Untitled (Painter)” från 2008 och jämför med den kolsvarta fläcken på paletten får man en aning om vad som står på spel. Är konstnären som möter vår blick i färd med att måla av spegelbilden av sig själv? I pendangen ”Untitled” från året därpå tycks den kvinnliga målaren tveka inför att doppa sin pensel i den vita fläcken.
I båda målningarna framträder själva paletten för övrigt som expressiva målningar i sig, infällda i den figurativa bilden. Det är inte alltför långsökt att förstå denna detalj som en polemik mot en sorts abstrakt expressionism som Marshall aktivt valt bort. En svart målare som Frank Bowling har enligt Marshall valt att dölja att han är svart för att kunna delta i en måleritradition dominerad av vita och i grund och botten uttömd redan av Jackson Pollock och Barnett Newman.
Denna form av polemik hittar man i intervjuer med Marshall och i hans ”Rythm mastr”, ett omfattande och ännu pågående projekt kring en svart superhjälte som spelar huvudrollen i ett stort antal seriealbum.
Marshall är en figurativ målare men begränsar sig inte till ett naturalistiskt program. Tvärtom kan i grund och botten alla typer av teckensystem få en roll i hans bildvärldar – från bildrebusar och färgdiagram från målarböcker för barn till en kombination av färger som hämtats från Mondrian. Hans bilder är också fulla av text. Namn på historiska gestalter och platser dyker ofta upp i bilderna, som böljande girlanger eller glada vimplar.
Ytterst förstår sig Marshall som en historiemålare som valt att skildra andra händelser och gestalter än dem man möter i de stora museisamlingarna, dominerade som de är av vita konstnärer. I hans viktigaste bildcykler behandlas den transatlantiska slavhandeln, det politiska förtrycket och de svartas frihetskamp. Här gestaltas skandaler kring polisvåld och de proteströrelser de gång på gång fött. Vi möter frihetskämpar och martyrer, hjältar och förrädare.
Afrikanska slavar köptes av vita slavhandlare. Men de såldes också av svarta handlare. Marshall är alltid mån om att poängtera att världen är mer komplicerad än vad de förenklat svartvita berättelserna vill få oss att tro.
Men här finns en röd tråd. Marshall har en mission: att berätta om de svarta amerikanernas liv på ett vis som gör dem rättvisa. Hans bilder är ”instrumentella” i den meningen att de föreställer den verklighet han vill frammana. Han vill befolka konsthistorien och den kulturella världens finrum med svarta kroppar och deras berättelser.
Marshall är medveten om att hans projekt är ett work in progress. Det framgår av ”Untitled (Underpainting)” som visar en klassisk museisal fylld av svart publik. På den bortre väggen anar man en av Marshalls egna målningar.
Den teknik han använt kallas imprimatura; ett första lager av halvtransparent färg läggs på pannån innan själva motivet börjar målas. Penseldragen är preliminära. Bilden är inte färdig, den skildrar en värld på väg att växa fram.
När man ser verken hänga på Royal Academy förstår man att målningarna också är en självuppfyllande profetia. Han är på väg att lyckas. Medan de amerikanska konceptkonstnärer som dominerade diskussionerna då Marshall var student i Kalifornien på 1970-talet ifrågasatte måleriet och kritiserade museet som institution bestämde han sig för att i stället bejaka konstvärldens mest effektiva visuella maskinerier för att realisera sin mission. De viktigaste kuggarna: spektakulära målningar på välbesökta museer.
Härom året såldes en av Marshalls målningar till rapparen Sean ”Diddy” Combs för över tjugo miljoner dollar, det högsta auktionspriset någonsin för en nu levande svart konstnär. I dag håller Marshalls vision på att förverkligas. Han befolkar de stora museerna med svarta kroppar som utstrålar kraft och stil. Utställningen i London drar en enorm publik, och det är inte svårt att förstå varför. Kerry James Marshalls målningar är verkligen fascinerande labyrinter att försöka tolka och förlora sig i.
