Kommer pojken bli mullvadsmodig och övervinna sin scenskräck?

Efter en titt på Teater Barbaras nya uppsättning står det klart att det finns en märkbar diskrepans mellan den ursprungliga berättelsens potential och det faktiska sceniska resultatet. Ulf Nilssons välkända barnbok, som skildrar en liten pojkes kamp mot scenskräck, har förvandlats till en dockteaterföreställning som tyvärr inte lyckas förmedla den känslomässiga intensiteten i originalberättelsen.

Föreställningen, som nu spelas i Stockholms innerstad, behandlar ett universellt tema som många kan relatera till – rädslan att stå ensam på scen. I Nilssons berättelse möter vi en pojke som står inför det till synes omöjliga uppdraget att kliva ut i rampljuset och framföra något helt på egen hand. Det är en situation som väcker igenkänning hos såväl barn som vuxna – den närmast fysiska rädslan som kan uppstå när alla blickar riktas mot en.

Teater Barbara har valt att tolka denna berättelse genom dockteater, ett medium som i rätt händer kan förmedla starka känslor och nyanser. Men här uppstår ett problem. Istället för att förstärka berättelsens emotionella kärna känns dockteatern märkligt avståndstagande. Det finns en livlöshet i framförandet som skapar distans till publiken, där just närhet och identifikation borde vara centrala element.

Scenografin är visserligen tekniskt välgjord, med detaljerade dockor och välkonstruerade miljöer. Men det räcker inte när den emotionella kopplingen saknas. I barnteater är det särskilt viktigt att fånga den unga publikens uppmärksamhet och inlevelse, något som denna produktion inte riktigt lyckas med.

Stockholm har under senare år sett ett uppsving för dockteatern som konstform, med flera innovativa uppsättningar som visat på mediets möjligheter att beröra även komplexa känslotillstånd. I det sammanhanget känns Teater Barbaras tolkning som ett steg tillbaka snarare än framåt för genren.

Ulf Nilssons författarskap har tidigare framgångsrikt adapterats för scenen. Hans böcker, som ofta behandlar existentiella frågor på ett barnvänligt sätt, har inspirerat flera uppmärksammade teateruppsättningar runt om i landet. Hans förmåga att skildra barns känsloliv med respekt och utan att förenkla har gjort honom till en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare.

Det är därför extra beklagligt att se denna berättelse, som handlar om just scenframträdande, förlora sin kraft i överföringen till teaterscenen. Ironin är påtaglig – en historia om att övervinna rädslan för att uppträda har själv blivit ett framträdande som saknar mod och närvaro.

Regissörens vision framstår som oklar. Det är svårt att avgöra om ambitionen var att skapa en lågmäld, poetisk tolkning, eller om avsaknaden av energi helt enkelt är resultatet av en produktion som inte riktigt hittat sin form. Dockförarna är tekniskt skickliga, men deras hantverk får inte det emotionella genomslag som berättelsen kräver.

Ljudbilden och musiken, som kunde ha lyft föreställningen, förblir anonym och bidrar inte till att förstärka den dramatiska bågen. I en berättelse som denna, där huvudpersonens inre resa är central, blir sådana sceniska element särskilt viktiga för att förmedla de känslor som kanske inte alltid kan uttryckas i ord eller handling.

För Stockholms kulturintresserade barnfamiljer finns det gott om alternativ denna säsong. Flera av stadens scener erbjuder barnföreställningar som på ett mer framgångsrikt sätt kombinerar visuell uppfinningsrikedom med emotionell förankring.

Teater Barbara, som under flera år etablerat sig som en viktig aktör inom Stockholms barnteaterscen, har tidigare visat prov på betydligt mer engagerande produktioner. Förhoppningsvis är denna föreställning bara ett tillfälligt snedsteg i en annars imponerande repertoar.

Sammanfattningsvis: en berättelse med stor potential har tyvärr blivit en föreställning som inte når fram. Den livlöshet som präglar uppsättningen gör det svårt för publiken att känna den rädsla, det mod och den triumf som borde vara berättelsens drivkraft. När en historia om att våga kliva fram på scenen själv saknar scenisk närvaro, blir resultatet ofrånkomligen en besvikelse.