Konserthuset firar hundra och förenar tradition med förnyelse

Efter hundra år fortsätter Konserthuset att förena tradition och innovation

Festyran från april 1926 återupplevdes i torsdags när Konserthuset vid Hötorget firade sitt hundraårsjubileum. Med fyrfaldigt leve, en storartad fanfar och blåa bakelser i pausen påmindes besökarna om den betydelsefulla roll byggnaden har spelat i Stockholms kulturliv. I samband med jubileet lanserades också Yanan Lis fotodokumentation ”Konserthuset Stockholm – med det röda hjärtat”, som skildrar det pulserande livet innanför väggarna i arkitekten Ivar Tengboms klassiska byggnad – skapad för att både hylla musiken och fungera som en demokratisk mötesplats för allmänheten.

Under ledning av den brittiske dirigenten Andrew Manze, vars engagemang och energi var påtaglig genom hela kvällen, präglades jubileumsprogrammet av rytm och rörelse. Den röda tråden löpte från Hilding Rosenbergs danssvit ur baletten ”Orfeus i sta’n” – ett sällan spelat men utsökt verk där skulpturerna utanför Konserthuset vaknar till liv och beger sig ut i Stockholmsnatten – till kvällens avslutande stycke, Beethovens sjunde symfoni, som Richard Wagner en gång beskrev som ”dansens apoteos”.

Programmets hjärtpunkt var uruppförandet av cellokonserten ”Bombus”, komponerad av säsongens tonsättare Tebogo Monnakgotla. Konserthuschef Susanne Rydén betonade ambitionen att förena ”tradition och förnyelse”, och kvällens program var ett utmärkt exempel på denna balans. Verkets titel ”Bombus” syftar på det latinska släktnamnet för humlor, och inspirationskällan var ett inslag i Vetenskapsradion där humleforskaren Dave Goulson liknade humlesamhället vid ett Shakespearedrama.

Den nästan halvtimmeslånga solokonserten, framförd av den finländska cellisten Senja Rummukainen, är strukturerad i fyra satser som sömlöst flyter in i varandra, inramade av en prolog och en epilog. Stycket skildrar humledrottningens livscykel, ett konceptuellt tacksamt tema som Monnakgotla bearbetar med sin karakteristiska milt impressionistiska stil. Genom cirkulära stråkrörelser, transparenta träblåsfigurer och harpa skapar hon en klangvärld som skiljer sig markant från den klassiska humleflykten av Nikolaj Rimskij-Korsakov.

Verket rör sig från humledrottningens yrvakna och sökande tillstånd till de mer intensiva partierna som representerar ”de objudna drönarna”. Det finns en subtil framåtrörelse som samtidigt återvänder till ursprungspunkten, vilket skapar ett musikaliskt kretslopp. Monnakgotlas komposition framstår som både vacker och stundtals våldsam i sin reflektion över naturens cykliska mönster, och presenterades med känsla genom det klangliga förloppet.

När Dagens Nyheter för hundra år sedan rapporterade från Konserthusets invigning fyllde händelsen tre hela tidningssidor under rubriken ”Festdag för Stockholm”. Hundra år senare fortsätter byggnaden att vara ett nav för musiklivet i huvudstaden. Jubileumskonserten visade att huset fortfarande är troget sitt ursprungliga uppdrag – att vara både ett tempel för den högsta musikaliska konsten och en plats där stockholmarna kan samlas i demokratisk anda.

Jubileumsprogrammet, med sin genomtänkta blandning av äldre och nyare verk, speglade också Konserthusets utveckling genom ett sekel. Från Rosenbergs sällan framförda men ständigt relevanta danssvit, via Monnakgotlas samtida tonsättarröst, till Beethovens tidlösa verk, visade kvällen på den kontinuitet och förnyelse som har präglat hundra år av musikhistoria vid Hötorget.

Jubileumsfirandet påminde också om att Konserthuset är mer än bara en byggnad – det är en institution som har format generationer av musikälskare och fortsätter att vara en väsentlig del av Stockholms identitet. När det blå huset nu går in i sitt andra århundrade, tycks förutsättningarna goda för att det ska förbli ett vibrerande centrum för musiklivet, där tradition och innovation fortsätter att befrukta varandra.