En ny era av fascism: Tvetydighet och den moderna högerpopulismen

Det var en anmärkningsvärd scen som utspelade sig i Ovala rummet. New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani besökte Donald Trump, som visade sig vara på strålande humör. När en journalist frågade om Mamdani stod fast vid sina tidigare uttalanden om att presidenten var fascist, försökte Mamdani resonera kring frågan men blev avbruten av Trump själv: ”Det är okej, du kan bara svara ja. Det är enklare än att förklara. Jag har inget emot det”, skrattade presidenten och klappade Mamdani vänskapligt på armen.

Detta är ett markant avsteg från det sedvanliga förhållningssättet. Filosofen Jason Stanley konstaterade i sin bok ”Fascismens metoder” att användningen av ordet ”fascist” vanligtvis uppfattas som en överreaktion, även när ett samhälle utvecklas i en fascistisk riktning. Normaliseringen av det ideologiskt och moraliskt extrema gör att varje anklagelse om fascism blir som ett rop på vargen. Men kanske visar den nämnda scenen i Vita huset att något håller på att förändras i vårt förhållande till F-ordet.

I en nypublicerad essä ”Mellan lögn och verklighet” diskuterar filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback just detta fenomen. Hon argumenterar för att det är nödvändigt att kalla vår tids högerradikala rörelser för fascism, eftersom ”förutsättningarna för fascistiska rörelser inte bara har bestått sedan andra världskriget, utan också har tilltagit i och med den så kallade fjärde industriella revolutionen, den cyberindustriella”. Enligt hennes definition är fascism en social praktik som förstör samexistensen mellan människor – en form av nekropolitik.

Med detta synsätt blir den senaste tidens attack mot Venezuela inte bara ett imperialistiskt angrepp på en strategiskt belägen oljestat, utan ett uttryck för fascismens mörka kärna. Cavalcante Schuback lyfter fram Mussolinis tanke om att en ledare når sin ”maximala spänningspunkt i krig”. Det finns ingen teoretisk fascism, utan dess kraft är liktydig med våld. Attacken mot Caracas kan också betraktas som en form av fascistisk inrikespolitik från Trumps sida – en demonstration av vad som är möjligt, även mot det egna folket.

Trots detta råder begreppslig oenighet. De som vägrar kalla moderna auktoritära och högerradikala rörelser för fascism anser enligt Cavalcante Schuback att fascismen endast kan ha en historiskt känd form. Historikern Dick Harrison skrev exempelvis för tio år sedan att varningsflaggan för fascism först bör hissas när en politiker uttryckligen antar klassiska fascistiska metoder och retorik.

Paradoxalt nog tycks det samtidigt vara svårt att ta uppenbar fascism på allvar när den faktiskt uppträder. Nazistiska grupperingar med våldskapital betraktas ofta som ”dåligt sällskap” snarare än ett genuint hot. När Elon Musk höjde högerarmen under Trumps installationsfirande vägrade många acceptera att det var en nazisthälsning – just eftersom det skulle vara för otänkbart. Anti-defamation league avfärdade det som en ”klumpig gest i ett entusiastiskt ögonblick”.

Denna ovilja att se det uppenbara speglar en scen i TV-serien ”Succession” där ett nyhetsankare med nazistiska tendenser möts av obekväm förståelse snarare än konfrontation. Hans äktenskap i närheten av Hitlers sommarresidens och hans hunds namn (som liknar Hitlers schäfer Blondi) avfärdas som tillfälligheter – eftersom alternativet skulle vara för chockerande att acceptera.

Historikern Timothy Snyder har pekat på paralleller mellan Trumps jakt på migranter och Hitlers massdeportationer av judar före kriget. Ett utmärkande drag hos fascismen, både historisk och samtida, är enligt Cavalcante Schuback ”hatet mot den andre, det andra och de andra”. Samtidigt kräver dagens tvetydiga fascism nya begrepp och ett nytt språk.

Skillnaden ligger inte bara i fascismens medel i en värld med nya tekniska och ekonomiska förutsättningar, utan i att vi ”lever i muterandets tidevarv” där själva begreppets form står på spel. Internet exemplifierar detta genom sin inneboende motsägelsefullhet, där trollande, gemenskap och splittring är oskiljaktiga.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek beskriver i sin bok ”Krossa framsteget” hur ”måttligt auktoritär mjuk fascism” blivit en ledande idéströmning i vår tid – en blandning av marknadskapitalism och stark stat där nationalistisk ideologi används för att upprätthålla social sammanhållning. Žižek menar att vi lever i ”de oheliga alliansernas tid”, där oväntade förbindelser suddar ut gränserna mellan höger och vänster och därmed omöjliggör verklig politisk förändring.

Så skrattar fascisten i Vita huset och har inget emot att bli kallad fascist. Han kan tala om somalier som ”sopor”, vilket i svenska medier omskrivs som ”hårt tonläge” – eftersom få vet hur man ska benämna fascister som inte bär uniform. I denna skamlösa och flytande fascismens tid räcker inte längre strategin att blottlägga det fördolda våldet i hopp om att det ska leda till förändring.