Kristina Lindquist: Folkrätten är ett skådespel, men vi behöver hyckleriet

I ett gammalt avsnitt av ”Scrubs” försöker huvudpersonen förstå Irakkriget genom en handbok, men förvirras när president Bush förklarar ”mission accomplished” trots att boken har hundratals sidor kvar. Denna scen kan ses som en metafor för dagens situation kring militära aktioner mot Iran.

De senaste attackerna mot Iran, benämnda ”Operation epic fury”, har väckt frågor om internationell rätt och dess relevans i moderna konflikter. Professor Mark Klamberg konstaterar via TT att dessa aktioner strider mot folkrätten, baserat på både gällande formuleringar och etablerad praxis.

Men vad betyder egentligen ett sådant fastställande? Mycket lite i praktiken, visar det sig. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz talar om ett ”dilemma” i folkrättshänseende och avstår från att kritisera USA och Israel. Süddeutsche Zeitung beskriver detta som kanslerns ”farväl till folkrätten”. Samtidigt har Sveriges statsråd Romina Pourmokhtari uttryckt att internationell rätt inte ska ”stå i vägen för humanitär intervention” – ett uttalande som väckt kritiska reaktioner.

Tydligast är kanske USA:s försvarsminister Pete Hegseth som oförblommerat deklarerat att kriget kommer föras helt på amerikanska villkor, ”oavsett vad så kallade internationella institutioner säger”. Detta representerar en markant förändring jämfört med den omsorgsfulla diplomatiska process som föregick Irakkriget 2003.

Det bestående arvet från ”kriget mot terrorismen” är inte bara geopolitisk instabilitet i Mellanöstern utan även en systematisk urholkning av rättsliga principer på internationell nivå. Folkrätt och mänskliga rättigheter, som kanske alltid delvis fungerat som ett slags internationellt skådespel, framstår nu som alltmer verkningslösa.

Denna utveckling speglas intressant nog i samtida teateruppsättningar. På Comédie-Française i Paris sätter Ivo van Hove upp en version av ”Hamlet” där pjäsens nyckelscen – teaterföreställningen som ska avslöja brottet – framställs som tom och verkningslös. I denna tolkning finns inga fungerande regler eller konsekvenser, vilket leder till att det råa våldet till slut exploderar på scenen.

En liknande logik fanns i Mattias Anderssons ”Hamlet” på Elverket i Stockholm förra hösten. Även där möttes det avslöjande skådespelet inom pjäsen endast av glada miner. Som teaterrecensenten Jacob Lundström uttryckte det, speglar detta ”föreställningen att både teatern och sanningen har spelat ut sin roll, att vi kan avslöja vad vi vill om makten utan att något händer”.

Filosofen Slavoj Zizek har diskuterat hyckleriet i internationell politik som ett slags skyddsmekanism som, trots allt, ger möjlighet att kritisera makten. ”I en situation utan hyckleri, då får man endast brutaliteten utan masken. Det är otroligt farligt,” menade han i en intervju. När internationella normer öppet ignoreras, när hyckleri och förbehåll försvinner, står vi inför ett betydligt farligare internationellt landskap.

Anderssons ”Hamlet”-uppsättning innehöll en annan talande detalj: det svarta scengolvet var täckt av döda kroppar, som ett slagfält. För att kunna följa handlingen var publiken tvungen att ignorera dessa kroppar – en stark metafor för hur vi ofta måste bortse från verklighetens offer för att acceptera politiska narrativ.

Vi står nu inför en era där folkrättens legitimitet systematiskt undergrävs och där internationella institutioner öppet förlöjligas av stormakter. Det är en utveckling som borde oroa alla som värnar om en regelbaserad världsordning, oavsett politisk hemvist. För när maskerna faller och hyckleriets skydd försvinner, återstår endast det nakna maktspråket – med alla dess förödande konsekvenser.