Kristina Lindquist: Tonårsutvisningarna gör oss till ett land av sociopater

En bit in i Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” springer en ung kvinna i panik genom South Carolina och ropar: ”Mina barn, de tar ifrån mig mina barn!” Åskådarna i romanen reagerar med en uppgiven igenkänning – slaveriet innebar just detta, att familjeband kunde brytas när som helst av slavägarna.

Whitehead har skapat en delvis fiktiv berättelse där den symboliska ”järnvägen” som hjälpte slavar fly norrut tar fysisk form med riktiga tåg. Men de grundläggande beskrivningarna av slaveriets villkor är historiskt korrekta. Ägarna kunde efter eget gottfinnande separera familjer – skilja makar åt, dela upp syskon och, kanske mest brutalt, ta barn från föräldrar. I slaveriets logik var det endast ”riktiga människor” som hade rätt till familjen som enhet.

Denna historiska brutalitet ekar obehagligt i dagens Sverige genom de så kallade tonårsutvisningarna. Tidigare fick barn som regel permanent uppehållstillstånd när de beviljades stanna på grund av anknytning till föräldrar. Det fanns en underliggande förståelse för att barnets framtid rimligen borde byggas i det land där de vuxit upp med familj, vänner och hela sitt sammanhang.

Nuvarande regler skapar istället en situation där myndighetsåldern blir till en potentiell avgrund för dessa unga. När de fyller 18 år kan de utvisas från det land de vuxit upp i, trots att deras familj får stanna. Det är en ordning som bryter mot naturliga band och livets grundläggande utvecklingsgång.

Flera exempel visar på denna absurda hållning. En fyraårig pojke från Bosnien stod nyligen inför risken att utvisas ensam, utan sina föräldrar. Efter uppmärksamhet beviljades han ett ”generöst” uppehållstillstånd på 13 månader. Migrationsverkets presstalesperson motiverade beslutet med att ”båda föräldrarna har en viktig del i barnets liv” – ett uttalande som belyser hur självklara familjeband plötsligt blir förhandlingsbara när det gäller migranter.

Ett ännu mer extremt exempel är den åtta månader gamla bebis som nu riskerar utvisning till Iran, medan föräldrarna får stanna i Sverige. Denna typ av beslut framstår som närmast parodiska i sin känslokalla byråkrati.

Det finns visserligen en välgrundad feministisk kritik mot vissa aspekter av familjen som institution. Kärnfamiljen har många gånger varit en plats för förtryck och våld mot kvinnor och barn. Just därför har det moderna samhället kopplat rättigheter till individen snarare än till familjeenheten – vi röstar inte som hushåll, betalar inte skatt gemensamt och studielån beviljas inte baserat på föräldrars inkomst.

Denna statsindividualism har varit central i det svenska samhällsbygget. För moderna medborgare kan därför FN:s formulering om familjen som ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället” kännas främmande.

Men det finns en annan sida av myntet. Förnekandet av familjeband har historiskt använts som en form av våld, ofta med rasistiska förtecken. Historien är full av exempel: Tysklands Nürnberglagar som förbjöd ”blandade” äktenskap, Sveriges egna tvångssteriliseringsprogram, Danmarks spiralkampanj som tvingade tusentals grönländska kvinnor till infertilitet ända in på 1990-talet.

Andra exempel inkluderar ”den stulna generationen” aboriginer i Australien och barn som kidnappats in i den internationella adoptionsindustrin, ibland med myndigheters tysta godkännande. Det är i denna mörka tradition Sverige nu skriver in sig genom att behandla migranters familjeband som mindre värda än andras.

När staten aktivt arbetar för att splittra vissa människors liv, nätverk och relationer förvandlas den svenska statsindividualismen från ett frigörande ideal till ett förtryckande verktyg. Det är ett vapen som måste vridas ur maktens händer om Sverige ska kunna hävda sin humanistiska tradition.