Kristina Lindquist: Visst låter det kul att vara på middag hemma hos Johan Forssell?

I solens glöd på norra Teneriffa utspelar sig en berättelse om ungdomens kaos och skönhet. Eva-Maria Benavente Dahlins pjäs ”Vildhundar” på Malmö dockteater, baserad på Andrea Abreus hyllade roman ”Åsnesommar”, skildrar två unga flickor som driver omkring i byns utkanter, långt från turiststråken.

Frida Beckman axlar alla roller i denna föreställning där dockorna gestaltar tonåringarnas råa verklighet. De äter med händerna, rapar och kräks – beter sig som vilddjur i en värld som inte bryr sig om deras existens. Det handlar om klassklyftor och övergivenhet, men framförallt om den okontrollerbara kraft som tonåren innebär.

”Plats, din hund/Du stinker/Din mammaknullande hora/ Du din luderhora/ Du din slappa horkuk”, skanderar dockorna i en scen där frustrationen och den destruktiva längtan blir fysiskt påtaglig. De onanerar fram ett vulkanutbrott i en närmast demonisk akt – ett uttryck för den vildhet som ryms inom det unga.

Denna pjäs om ungdomens outgrundliga kaos framstår som särskilt relevant när den svenska regeringen nu förbereder särskilda åtgärder för ”skötsamma ungdomar” som svar på debatten om tonårsutvisningarna. Ett budskap som skickas till unga nyanlända är tydligt: din rätt att existera här bygger på att du förnekar ungdomens alla impulser och omedelbart blir produktiv.

Men vad händer om längtan att spåra ur är den mest mänskliga av känslor? Litteraturvetaren Michail Bachtin beskriver hur karnevalen vänder världen upp och ner, hur det vulgära och kroppsliga lyfts upp. Att falla utanför ramarna är inte bara en mänsklig drift utan också ett sätt att protestera mot makten.

I ett demokratiskt samhälle brukar gränserna för beteende definieras i lagboken. Sverige tycks dock röra sig i en annan riktning. Återinförandet av det subjektiva begreppet ”vandel” som grund för uppehållstillstånd ger staten verktyg att göra sig av med människor som anses oönskade, vilket Gellert Tamas nyligen påpekat.

Kravet på god vandel skapar en form av skötsamhetens apartheid i Sverige. För vissa är ett felsteg bara en snubbling, för andra innebär det avgrunden. Det handlar i grunden om att gradera människors rätt att vara mänskliga.

”Är man gäst hemma hos någon, då ska man anstränga sig lite extra för att följa lagar och regler, men också leva skötsamt”, har migrationsministern Johan Forssell uttryckt. Detta avslöjar en märklig syn på gästfrihet – att de inbjudna förväntas krypa för värdfolket. Ännu märkligare blir det när människor som byggt sina liv i Sverige år efter år fortsätter betraktas som ”gäster”.

I en scen i ”Vildhundar” påstår en av dockflickorna att hennes mormor inte låter ”främmande” använda familjens toalett. Den unga gästen svarar slutligen med att tömma tarmen i en kastrull med löksoppa, mitt i köket. Gränslöst? Definitivt. Men också befriande att bevittna.

Pjäsen, regisserad av Agnes Rosenberg, spelas på Malmö dockteater/Studio Potato fram till den 18 april och kommer senare under våren även att visas på Turteatern i Stockholm.

Kontrasten mellan de vilda dockorna i teaterpjäsen och den strikta skötsamhet som förväntas av unga nyanlända i Sverige är slående. Medan vi i konsten hyllar ungdomens revolt och kaos, kräver vi av vissa ungdomar en närmast omänsklig självkontroll och anpassning.

I tider när politiken alltmer definierar människor utifrån deras ursprung och beteende, blir konsten som ”Vildhundar” en nödvändig påminnelse om det mänskliga i att ibland spåra ur. För vad är människan om inte en varelse som balanserar mellan ordning och kaos, mellan skötsamhet och revolt?

När dockorna på scenen onanerar fram ett vulkanutbrott handlar det inte bara om tonårsrevolt, utan om den grundläggande mänskliga rätten att få uttrycka sina känslor och drifter – även de som inte passar in i bilden av den produktiva, skötsamma medborgaren.