Livsfriktionens försvinnande: en orsak till modern meningslöshet

I Norra ishavets djup driver en urgammal haj genom vattnet, så långsamt att plankton lägger sig på den likt snö. Den förbrukar knappt energi och har rört sig på samma sätt sedan Gustav II Adolfs tid. Denna existens, fri från mål och ansträngning, låter hajen leva i århundraden.

Kanske borde vi betrakta hajen som lycklig, för att parafrasera Camus. Men för människor i liknande friktionsfria tillstånd verkar inte lyckan följa.

En bekant berättar hur hon, efter att äntligen ha lämnat småbarnsårens kaos, nu känner en inre tomhet. ”Det känns som att jag står i toppen på Maslows behovstrappa och själen skriker ’OCH NU DÅ?!'”, säger hon med frustration i rösten.

Religionshistorikern David Thurfjell beskriver i sin nya bok ”Anspråkstagen” en alarmerande utveckling: sedan millennieskiftet har andelen svenskar som upplever sina liv som meningslösa fyrdubblats. Samtidigt har känslan av ett innehållsrikt liv minskat markant.

Hur kan livet kännas innehållslöst när vi drunknar i ”content”? Hur kan det upplevas tomt när tekniken utplånat nästan allt motstånd i vardagen? Kanske är det just därför.

Det moderna livet skapar en ständig stimulans utan verkligt engagemang. Vi märker det i vår sänkta tolerans för minsta motgång, i den lågintensiva rastlöshet som tyder på en underutnyttjad själ.

Redan i barnprogram som ”Paw Patrol” syns denna tendens. Där framställs en värld där problem löses inom sekunder av effektiva hundar utan att tittaren hinner engageras i problemlösning eller kreativt tänkande. Allt underordnas visionen om friktionsfri effektivitet.

Denna pedagogik speglar vår samtid. Mänsklig ansträngning har blivit ett särintresse. AI-agenter bokar våra resor och skriver våra mejl. Dejtingappar matchar oss med utvalda människor. Våra telefoner avslutar våra meningar. Strömningstjänster ersätter biosalonger. Maten kommer hem via en gigarbetare på moped.

Till och med de mikroskopiska hindren har utplånats. Amazons ”Köp nu”-knapp skippar varukorgar, och Klarna gör skuldsättande ”smoooth”. Nästan inga av livets kontaktytor är längre sträva.

Filmvetenskapsstudenter orkar inte längre titta på klassiker som Francis Ford Coppolas ”Avlyssningen” från 1974 – inte för att det är obegriplig konstfilm utan för att den kräver tålamod och koncentration.

Men mening skapas ur motstånd. Karin Boye påminner oss att ”den mätta dagen aldrig är störst”, och Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, utvecklar tanken:

”I mötet med personer som är långsammare, annorlunda eller säger emot tränas tålamod, omdöme och självkännedom. När motståndet försvinner blir vi i praktiken mindre toleranta, eftersom vi får mindre träning i att leva med olikhet och friktion.”

Priset för gemenskap är att stå ut med irritationsmoment. När vi eliminerar dessa i effektivitetens namn förändras vi.

”Då kan oenighet kännas som ett hot, och krav som något illegitimt. Frågan är därför inte bara vad vi använder tekniken till, utan vilka sorts människor vi blir i relation till den,” säger Engdahl.

Vi utvecklas till människor i trygga zoner utan konfliktytor. Där finns kontroll, men ingen utveckling. För varje nej till en ny erfarenhet höjs tröskeln till nästa ja.

Telefonskräck blev en folksjukdom när mobildata blev vanligare än samtal. Många reagerar med panik när telefonen faktiskt ringer – det är skräcken för det obehag vi egentligen behöver.

Som David Thurfjell konstaterar i ”Anspråkstagen” visar studier att de mest meningsfulla stunderna i livet sällan är de euforiska glädjestunderna. I stället handlar det om smärtsamma ögonblick när livet inte går att skrolla förbi – sjukdom, död, livets skörhet.

Den tyske sociologen Hartmut Rosa skriver i ”Det vi inte kan råda över” att känslan av nära förbund med livet bara är möjlig i situationer bortom vår kontroll, när vi är utlämnade åt det oväntade.

Något gick förlorat när vi utvecklades från jägare och samlare till surfare och klickare. Det ”evolutionära glappet” innebär att våra livsvillkor förändrats radikalt medan våra hjärnor och kroppar förblivit desamma. Våra instinkter skaver mot den moderna miljön.

Våra savannvana kroppar älskar genvägar. I naturen var det evolutionärt lönsammast att spara energi. Därför hörsammar vi fortfarande bekvämlighetens inre röst: ”Måste jag verkligen göra detta?”

Samtidigt skapar detta en ond spiral. Ju mer vi vänjer oss vid friktionsfria relationer, desto mer förskjuts våra förväntningar på människor.

”Vi har länge försökt göra tekniken mer mänsklig. Nu finns en risk att vi börjar önska att människor var mer maskinlika: mer förutsägbara, mindre krävande,” varnar Emma Engdahl.

”Det kan skapa en illusion av självtillräcklighet som slutar i överflödighet: om vi inte behöver andra, behöver de till slut inte oss. Och när vi blir mindre berörda av den andre riskerar också moral – som levd erfarenhet av ansvar – att försvagas.”

Redan Bibeln talade om friktionens värde: ”Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa” (Ord 27:17). Många vänder sig nu till protesthandlingen som på internet kallas ”frictionmaxxing” – att medvetet återinföra motstånd i livet.

Experiment med att sluta lyssna på musik under promenader, att begränsa tillgången till musik, att laga mat utan AI-hjälp, att umgås utan skärmar – alla dessa små steg kan skapa en överraskande upplevelse av närvaro.

I fysiken skapar friktion värme. I medvetandet kan den skapa svalka och klarhet. När vi diskar utan att lyssna på en podd, kan det bli tyst både inom oss och utanför. En tanklös tillfredsställelse infinner sig.

Nuet är inte den bur det beskyllts för att vara. Men det säger något om vår tid att tekniken byggt in flyktvägar i varje vardagssituation. Vi har gjort flykten så enkel att vi till slut riskerar att fly från det enda som faktiskt pågår – livet självt.