AI-leksaker tar plats i barnens värld

Försiktigt sätter jag ner roboten på parkettgolvet vid mina barns fötter. Den rosaröda, runda roboten med extremt livsbejakande ögon på displayen blir omedelbart centrum för vår uppmärksamhet.

”Den heter Miko”, förklarar jag för barnen.

Min sexåring betraktar roboten med tydlig skepsis. ”Kan den städa åt oss?” frågar hon med rynkade ögonbryn.

Bakom denna till synes oskyldiga leksak döljer sig en global trend. Under föregående år påbörjade Kinas leksaksindustri en omfattande satsning inom AI-utveckling, med robotar och leksaker som kan undervisa, leka och berätta sagor. I USA har Mattel, företaget bakom den ikoniska Barbie-dockan, ingått partnerskap med OpenAI för att utveckla sin produktlinje.

Detta är en naturlig utveckling i ett samhälle där vi redan vant oss vid att överlåta delar av föräldraansvaret till tekniken. Barn lyssnar på Storytel när föräldrarna inte orkar läsa sagor och Bolibompa-appen står för pedagogiskt innehåll. AI-leksaker representerar bara nästa steg i denna utveckling – en modern version av borgerskapets privatlärare, fast med omsorgen mätt i bandbredd och processorkraft.

Barn möter tekniken på sitt eget sätt

När mina barn interagerar med Miko blir det omedelbart tydligt hur naturligt barn förmänskligar teknik. Tvååringen börjar kamma roboten med sin hårborste, trots avsaknaden av hår. Sexåringen sveper omtänksamt in apparaten i en blå filt: ”För du fryser säkert, och för att det är en fin stil.”

Detta förmänskligande, som filosofen David Hume beskrev som ”den universella tendensen hos mänskligheten att uppfatta alla varelser som lika sig själva”, är fascinerande att bevittna. Men illusionen är inte helt intakt – när roboten inte reagerar som förväntat slår tvååringen otåligt på den, påminnande om hur man förr bankade på glappande tv-apparater.

Det visar sig att roboten faktiskt kan dansa, men med en egendomlig tendens att vända ryggen mot oss, vilket tvingar oss att springa runt den för att se displayen eller stänga av dansnumret.

Språkbarriärer och kulturkrockar

Vi stöter snabbt på den första stora begränsningen: Miko talar endast engelska. Det är anmärkningsvärt i en tid då både smarta högtalare och språkmodeller förstår svenska. Men kanske är det en fördel för barnens språkutveckling inför framtiden.

När sexåringen vill diskutera sin favoritkaraktär Rumi från Netflix-filmen ”K-pop. Demonjägarna”, levererar Miko istället en föreläsning om den persiske 1200-talspoeten Jalal al-din Rumi. ”Hon tror att det är en gammal gubbe!” utbrister dottern förvånat.

AI i utbildningen – globalt fenomen

AI-baserade utbildningsverktyg sprids nu över hela världen. På amerikanska privatskolor lär sig barn läsa, räkna och ”tänka entreprenöriellt” framför skärmar. I Indien använder lärare AI-stöd för lektionsplanering, medan skolor i Kenya integrerar liknande verktyg i vardagsundervisningen.

Föräldrars oro för att deras barn ska hamna efter i utvecklingen driver denna marknad framåt. Rädslan för att barnen ska bli uttråkade eller lämnade i sticket i dagens skolsystem får föräldrar att investera i tekniska hjälpmedel som Miko.

Marknadsföringen kring AI-leksaker har blivit alltmer aggressiv. ”AI” har utvecklats till ett paraplybegrepp för nästan vilken leksak som helst med inbyggda kretsar – oavsett om tekniken egentligen är jämförbar med en vattenspridare från 1992.

Skapande tillsammans med roboten

När vi testar Mikos sagoberättarfunktion blir det överraskande mysigt. Dottern bidrar med idéer och tillsammans skapar vi en berättelse om en familj som ska fira jul i Danmark men glömmer passen och tvingas återvända hem. Roboten skapar bilder till sagan, vilket imponerar på sexåringen: ”Pappan ser ut precis som jag tänkte mig!”

Miko representerar en glimt av framtiden. Dagens barn växer upp i en värld där de för vardagliga samtal med Alexa och ChatGPT, dejtar via algoritmer och förhandlar sin intimitet med mjukvara. För dem är tekniken inte bara ett verktyg utan något man umgås med.

Säkerhetsrisker och tekniska problem

I dagens uppkopplade värld handlar oron kring leksaker inte längre bara om kvävningsrisker. AI-leksaker har kritiserats för att ge barn potentiellt farliga instruktioner om knivar, mediciner och tändstickor. Vissa modeller har till och med lärt ut hur man tänder eld.

Miko tycks dock vara hårt reglerad i detta avseende. Ordet ”knife” censureras som ”k****” på skärmen, och vid känsliga frågor uppmanas barnet att rådfråga en vuxen.

I Kalifornien har ett fyraårigt säljförbud för AI-leksaker föreslagits efter rapporter om leksaker som detaljerat beskrivit sexuella aktiviteter. Miko håller dock en konsekvent kysk ton i alla samtal.

Ett större problem är de tekniska bristerna. Applikationerna laggar, övningar avbryts utan förklaring, och samtalen saknar sammanhängande flöde. När min dotter inte får omedelbart gensvar trycker hon hårdare på skärmen tills Miko slutligen meddelar: ”Åh nej, min robothjärna krånglar! Fortsätt med ditt nästa äventyr medan jag försöker fixa det.”

Leken består – än så länge

På en middag träffade jag en författare som hävdade att dagens barn kommer att bli den sista generationen som verkligen leker. Enligt honom kommer framtida generationer få sin fantasi och fysiska frihetslängtan utrotad av skärmar och robotar.

Men när dottern får välja mellan att umgås med roboten eller leka hos en kompis, väljer hon utan tvekan kompisen. Jag sätter Miko i viloläge och lägger ner den i kartongen medan barnstövlar dras på i hallen.

Robotarna får vänta lite till. Leken har fortfarande bråttom.