Kristofer Ahlström: Slagsmålsklubbarna är mäns motsvarighet till Onlyfans

Våldets ekonomi: När manlighet blir digital handelsvara

I skuggan av sociala mediers gränslösa framfart har en ny, oroväckande industri vuxit fram. Uppdrag gransknings serie ”Fight club” avslöjar en underjordisk slagsmålskultur där unga män filmas när de slåss – inte av personlig vendetta utan för att skapa innehåll som genererar följare, klick och pengar.

Seriens namn är talande. Precis som i den ikoniska filmen från 1999 handlar fenomenet lika mycket om sökandet efter identitet och gemenskap som om våld. Vittnesmålen från de unga män som intervjuats i programmet formar en berättelse som nästan känns som ett sociologiskt studiematerial.

”Man måste vara med i något i livet,” säger en av de unga männen i programmet. Betoningen ligger på ”med i” – inte ”med om” – vilket tydligt visar att tillhörigheten är viktigare än sammanhanget. De unga männen talar om brödraskap, lojalitet, hierarkier och statusbyggande. De beskriver hur de vill ”levla” till nästa nivå – ett språkbruk lånat från spelvärlden som nu appliceras på verkligt våld med verkliga konsekvenser.

En av de mer framträdande deltagarna i denna underjordiska slagsmålsscen, beskriver affärsmodellen med klinisk precision: ”Om jag har 50 000 följare på sociala medier kan 2 000 betala för att se mig slåss, det är bra.” Kalkylen är lika enkel som brutal – kroppen och dess förmåga att ta och ge stryk blir en produkt för konsumtion.

Parallellerna till andra delar av internetekonomin är slående. Det påminner starkt om den affärsmodell som används på plattformar som OnlyFans, där kroppar – om än i sexuella sammanhang snarare än våldsamma – också förvandlas till varor i en digital marknadsplats. Män som låter sig bankas blodiga inför kameror är i många avseenden lika exploaterade som kvinnor som säljer sexuellt innehåll online.

I båda fallen har nätkapitalismen reducerat traditionella könsroller till renodlade produktlinjer. Där säljs älskande kvinnor och krigande män, båda paketerade för digital konsumtion. Trots att vi lever i en tid då könsroller annars diskuteras och omförhandlas, har de online reducerats till sin mest arketypiska form.

Fenomenet väcker frågor om plattformarnas roll och ansvar. De stora sociala medierna fortsätter att tjäna pengar på ett system där exponerade kroppar – oavsett om det handlar om sex eller slagsmål – omvandlas till klick, engagemang och annonsintäkter. De kan knappast hävda neutralitet när deras algoritmer gynnar just det innehåll som väcker starkast reaktioner.

Denna våldskultur skiljer sig inte väsentligt från andra extrema innehåll som direktsänds för underhållning. När Netflix sänder friklättraren Alex Honnolds livsfarliga bestigning av en 500 meter hög klippvägg utan säkerhetsutrustning, spelar de på samma förbjudna önskan – att få bevittna det extrema, kanske till och med dödliga, från hemmets trygga vrå.

Det som plattformarna benämner som ”engagemang” bygger på en infrastruktur där våldet inte bara tolereras utan rentav optimeras för maximal spridning. Urgröpta ögon och spräckta skallben omsätts i en digital valuta av prenumerationer och annonsintäkter.

På detta sätt har en urgammal, destruktiv form av manlighet hittat en ny marknad i den digitala eran. Den har anpassats till moderna affärsmodeller där våldet inte bara överlever utan blomstrar.

När dessa unga män beskriver sin strävan efter att tillhöra något, efter status och bekräftelse, avslöjar de en större samhällelig svaghet. Flockmentaliteten blir både spegel och måttstock i jakten på självkänsla. Ironiskt nog kan man hävda att män idag, i denna digitala slagsmålskultur, blir större offer för vad Freud kallade ”penisavund” än vad kvinnor någonsin varit.

Frågan som kvarstår är hur länge teknologijättarna kan fortsätta låtsas vara neutrala medlare, samtidigt som deras kassaapparater ringer varje gång en näsa knäcks eller ett huvud slås mot betongen i direktsändning. Den uråldriga, destruktiva manligheten har hittat en ny, lukrativ hemvist i den digitala ekonomin.