Kulturdebatt. Ali Esbati: Angreppet på Iran är inget att fira, krigets fortsättning är döden

Upptrappning av konflikten med Iran väcker oro för regionens framtid

USA:s och Israels militära angrepp mot Iran under lördagsmorgonen har drastiskt förändrat den politiska dynamiken i regionen. Detta folkrättsvidriga anfallskrig riskerar att få långtgående konsekvenser, inte minst för det iranska folkets möjligheter att själva forma sin framtid.

Det iranska folket har under flera decennier kämpat mot auktoritärt styre, orättvis resursfördelning och ekonomisk stagnation. Återkommande protestvågor har mötts med hård repression från regimens sida, men har ändå lyckats framtvinga vissa förändringar i samhället.

Revolutionen 1979, en av de mest brett förankrade sociala revolutioner i modern tid, kapades av grupperna kring Khomeini som med politisk list och brutal effektivitet konsoliderade makten. Trots detta har landets politiska landskap inte varit statiskt. När en ny generation började ta sig ur Iran-Irak-krigets skugga växte kraven på förändring.

Den senaste vågen av protester, utlösta av hyperinflation, möttes i januari med ett våld som saknar motstycke åtminstone sedan slutet av 1980-talet. Tusentals människor dödades, vilket ytterligare undergrävt regimens redan svaga legitimitet. För många familjer som förlorat anhöriga har bitterheten mot staten fördjupats.

I desperata tider kan längtan efter förändring leda till önskan om extern intervention. Det är därför inte förvånande att vissa iranier, även inne i landet, hoppas på att utländska militära aktioner kan skapa en ny politisk spelplan. Historien visar att oppositionella krafter i förtryckande system ofta försöker utnyttja kaotiska situationer för att uppnå förändring.

Men det pågående angreppet mot Iran är inte kopplat till det iranska folkets krav och behov. De massiva attackerna, som redan orsakat betydande civila förluster och förstört vital infrastruktur, har tvärtom reducerat vanliga iranier till maktlösa åskådare i en konflikt som nu dikteras av Washington och Tel Aviv.

Detta väcker fundamentala frågor om den internationella ordningen. Ska angreppskrig – det yttersta brottet mot folkrätten – bli en norm utan politiska konsekvenser? Skapar vi en tryggare värld när militärt starka stater kan ignorera internationella institutioner och ta sig rätten att eliminera motståndare och tillskansa sig resurser efter eget gottfinnande?

Israeliska strategiska mål omfattar att eliminera Iran som militär och politisk rival i regionen. Ett tillstånd av inbördeskrig eller samhällskollaps, liknande situationen i Syrien eller Libyen, skulle kunna betraktas som önskvärt ur detta perspektiv.

För USA handlar konflikten primärt om att befästa sin geopolitiska dominans i Mellanöstern – en region central för den globala oljeekonomin. Den demonstrativa maktutövningen spelar en avgörande roll, vid sidan av att upprätthålla den strategiska relationen med Israel.

På den iranska sidan kommer angreppet sannolikt att leda till ökad militarisering av regimen, något som är typiskt för stater under existentiellt hot. Revolutionsgardet, som redan har ett starkt grepp om landets politik och ekonomi, kommer troligen att stärka sin position ytterligare.

Även om det massiva våldet skulle resultera i regimens fall, skapar den fysiska, geopolitiska och sociala ödeläggelsen knappast förutsättningar för demokratisk utveckling. Tvärtom är sådan ödeläggelse motsatsen till den jordmån där komplexa politiska processer, allianser och kompromisser – nödvändiga för varje steg mot frihet och demokrati – kan växa fram.

Verklig solidaritet med det iranska folket måste därför gå hand i hand med försvar av en global ordning där inte nävrätten är allenarådande. När krigets logik ersätter politikens komplexitet blir offren alltid de redan maktlösa.