Demokratins tillbakagång i världen: Ojämlikhetens roll i auktoritära rörelser

Det går ett tydligt auktoritärt skred genom världen. En allt mindre del av jordens befolkning lever idag i demokratiska länder – endast 28 procent jämfört med 51 procent för två decennier sedan. För första gången är antalet autokratier fler än demokratier (91 respektive 88), och länderna som rör sig i auktoritär riktning överstiger kraftigt de som genomgår demokratisering. Den politiska demokratin befinner sig på defensiven globalt, främst utmanad av högernationalistiska krafter.

Det största hotet mot demokratin i vår tid är inte längre militärkupper med stridsvagnar på gatorna som symbol. Istället handlar det om det som statsvetare kallar ”democratic erosion” eller ”democratic backsliding” – en stegvis process där demokratin undergrävs och urholkas, ofta av demokratiskt valda ledare själva.

Statsvetarna Eli Rau och Susan Stokes har i en omfattande studie av 22 fall av demokratisk erosion under 2000-talet konstaterat ett starkt samband mellan ekonomisk ojämlikhet och demokratins tillbakagång. Ju större andel av inkomster och förmögenheter som koncentreras hos den rikaste procenten, desto högre är risken för demokratisk erosion i ett land.

Under efterkrigstiden, när välfärdsstater byggdes upp med jämlikhetsskapande fördelningspolitik och full sysselsättning som riktmärken, var stödet för auktoritära partier genomgående lågt i västliga demokratier. Denna trend bröts runt 1980 – exakt när kurvan över ekonomisk ojämlikhet började stiga. Efter denna brytpunkt har både ojämlikheten och stödet för auktoritära partier ökat parallellt i samma 32 länder som undersökts. Aktuell forskning pekar därmed tydligt ut ojämlikhet som en central riskfaktor för demokratins tillbakagång.

En av de mest angelägna frågorna i vår tid är att förstå vad som orsakar denna demokratiska erosion. Varför driver just ekonomisk ojämlikhet fram en auktoritär förskjutning i politiken?

Forskningen kring auktoritär psykologi går tillbaka till filosofen Theodor Adornos banbrytande arbete som kulminerade i ”The authoritarian personality” från 1950. Adornos team sökte förklara hur nazisterna, trots öppet deklarerade våldsamma avsikter, kunde få brett stöd i demokratiska val. De utvecklade teorin om en specifik ”auktoritär personlighet”, som antogs ha formats genom sträng och känslokall uppfostran. Det undertryckta raseri som inte fick riktas mot föräldrar kunde istället kanaliseras mot politiska syndabockar.

Adornos förklaringsmodell har senare modifierats betydligt. Istället för en specifik personlighetstyp förstår vi idag fenomenet som två olika socialpsykologiska dispositioner: dels ”right-wing authoritarianism” (RWA) som handlar om lydnad och konformitet inom den egna gruppen, dels ”social dominance orientation” (SDO) som gäller inställningen till hierarkier mellan grupper.

RWA består av tre komponenter: vilja till underkastelse under starka ledare, motivation att upprätthålla traditionella normer, och aggressivitet mot normbrytare och andra grupper. SDO handlar istället om stöd för hierarkier mellan sociala grupper och motstånd mot jämlikhet. Hierarkier kan baseras på klass, etnicitet eller andra kriterier, men det centrala är en antiegalitär hållning.

Forskningen visar att dessa värderingar grundas i olika uppfattningar om den sociala världen. Personer med auktoritära värderingar ser världen som farlig och hotfull, och söker därför trygghet i stark gemenskap under auktoritärt ledarskap. Personer med stark social dominansorientering uppfattar istället den sociala verkligheten som präglad av konkurrens, där de starka överlever på de svagas bekostnad. De ser gruppbaserade hierarkier som naturliga och rättmätiga.

Dessa två värderingssystem kompletterar varandra i auktoritära system: dominansorienterade ledare söker stöd från följare med auktoritära värderingar. Aspirerande autokrater som vädjar till väljare med auktoritär läggning förstärker systematiskt upplevelsen av hot och utsatthet – nyckeln till att aktivera auktoritära värderingar. Missnöje och ilska riktas inte mot ekonomiska system eller strukturer utan mot andra grupper som utmålas som hot.

På en grundläggande nivå återspeglar acceptansen för auktoritarism i ett samhälle styrkan i den existentiella otryggheten. Människor söker trygghet i social tillhörighet, men ökad ojämlikhet förändrar vårt sociala liv. Ojämlikhetens främsta skadeverkan är att den underminerar känslan av gemenskap och sprider existentiell otrygghet. Statusångest och konkurrenstänkande tilltar, statens legitimitet försvagas, och polarisering intensifieras.

Alla dessa samhällssymtom förstärker de sociala världsbilder som driver fram auktoritarism och dominanstänkande. Världen framstår som både farligare och mer konkurrensinriktad, vilket gör att fler människor antar auktoritära värderingar och stödjer maktfullkomliga ledare. Historiskt exempel: I Tyskland 1928 fick nazistpartiet 2,6 procent av rösterna. Fyra år senare, efter börskraschen 1929 och efterföljande arbetslöshet och social oro, röstade 37,3 procent på Hitler.

Efterkrigstidens välfärdsstatliga utveckling bröts med Margaret Thatcher och Ronald Reagan i skiftet mellan 1970- och 80-talet. Den nyliberala motoffensiven ledde till avregleringar och privatiseringar som gradvis begränsade demokratins inflytande över ekonomin. Resultatet blev växande klyftor mellan de rikaste och resten av samhället.

Utan förståelse för sambandet mellan ojämlikhet och auktoritära tendenser står vi illa rustade att möta vår tids demokratiska kris. Mer jämlika och trygga samhällen visar sig ha bättre motståndskraft mot demokratisk erosion.