Kulturdebatt. Leo Gullbring: I nya Nobel Center finns inga vrår för att älska

I Svenska huvudstadens kulturmiljö väcker återigen debatt när planerna för ett nytt Nobel Center i Slussenområdet presenteras. Det som länge diskuterats som ett välkommet tillskott till Stockholms kulturscen möter nu kritik för både utformning och omfattning, vilket belyser spänningen mellan modern arkitektur och stadens historiska identitet.

Efter många års tillfälliga lösningar i Börshuset på Stortorget, planeras nu en betydligt större byggnad för att hysa Nobelmuseets verksamhet. Kritiker ifrågasätter dock behovet av denna omfattande utbyggnad, då museets nyförvärv – som enligt uppgift inkluderar en reservoarpenna tillhörande Ivo Andrić, Bengt Samuelssons kalender och en signerad bok av Ernest Hemingway – knappast kräver den föreslagna volymen.

Placeringen vid Slussen har i sig potential att tillföra en välbehövlig kulturell dimension till ett område som hittills präglats av trafiktekniska lösningar. Det nuvarande Slussenprojektet har kritiserats för att resultera i vad som beskrivs som en ”trafikstinn guldbro”, döda promenadytor och betongmurar – ett resultat av en planeringsprocess där tekniska förvaltningar prioriterats framför kulturella visioner.

Det föreslagna Nobel Center består av tre lådliknande byggnader som enligt kritiker saknar relation till både platsen och Stockholms arkitektoniska identitet. Byggnadsvolymerna riskerar att skymma både de ikoniska KF- och Glashusen samtidigt som de visuellt förminskar Mosebacke. En särskilt framträdande kritik är att projektet inte anknyter till Södermalms kreativa atmosfär med dess designstudior, mikrobryggerier, restauranger och livliga kulturscen.

Att fasaden planeras kläs med återvunnet tegel avfärdas av kritiker som ”greenwashing” – ett ytligt försök att möta miljökrav och blidka arkitekturupproret utan att adressera projektets grundläggande brister.

Debatten kring Nobel Center belyser en bredare diskussion om vad ett modernt museum bör vara. För cirka tio år sedan beskrev Chris Dercon, Tate Moderns första chef, hur framtidens museibesökare inte bara konsumerar utställningar utan använder museerna som sociala mötesplatser där man spenderar hela dagar, lunchar, umgås med vänner och familj. Denna vision om museet som en levande mötesplats kräver enligt många ett nytt angreppssätt där konstnärer och kreativa tänkare involveras i utformningen, snarare än enbart teknokrater, ingenjörer och traditionella arkitekter.

Kritikerna efterlyser inspiration från arkitekter som Frank Gehry, känd för sina skulpturala byggnader, Zaha Hadid med hennes integration av landskap och arkitektur, eller Jürgen Mayer H med hans innovativa fasadkonst. De menar att Slussen med rätt arkitektonisk vision skulle kunna utvecklas till ett levande kulturellt nav som både bevarar stadens karaktär och blickar framåt.

Trots att idén om ett Nobelmuseum har diskuterats i över ett sekel, upplever många att den nuvarande processen har kvävt den offentliga debatten genom att presentera ett färdigt koncept utan tillräcklig hänsyn till platsens förutsättningar. Kritiker förespråkar därför antingen en helt ny arkitekttävling eller att åtminstone de kontor som tidigare deltog i planerna för Blasieholmstomten får möjlighet att utarbeta nya förslag anpassade till Slussens specifika kontext.

Frågan om Nobel Centers utformning och placering illustrerar den ständiga balansen mellan innovation och tradition i Stockholms stadsutveckling, där kulturella institutioners roll som brobyggare mellan historia och framtid ställs på sin spets.