Kuppfilmen ”Crime 101” blir en profetia om ICE:s härjningar

På en marknad övermättad med actionthrillers framstår ”Crime 101” som ett uppfriskande inslag som återgår till genrens rötter. Filmen, regisserad av Bart Layton, undviker de digitala överdåden och explosionerna som blivit standard i moderna actionfilmer och fokuserar istället på det grundläggande: en välplanerad kupp, intelligenta karaktärer och social kommentar.

Chris Hemsworth, mest känd för sin roll som Thor i Marvelfilmerna, visar en annan sida av sitt skådespeleri som den melankoliska juveltjuven Davis. Han jagas av den lika sorgsna polisen Lou, spelad av Mark Ruffalo som återigen tar sig an en rufsig polisroll med trovärdighet. Barry Keoghan, vars stjärna stigit efter succéer som ”Saltburn”, imponerar i rollen som den oberäkneliga Ormon, en karaktär som beskrivs som ”en bindgalen bullterrier i mänsklig gestalt”. Ensemblen kompletteras av Halle Berry i rollen som försäkringsagenten Sharon.

Filmen utspelar sig längs den kaliforniska kustvägen med nummer 101, vilket inte bara ger filmen dess namn utan också kan tolkas som en anspelning på uttrycket ”101” – en grundkurs i kriminalitet. Denna självmedvetenhet visar att filmskaparna är väl införstådda med att de arbetar inom en välutforskad genre.

”Crime 101” ansluter sig till traditionen av filmer som romantiserar brottslingen. Davis framställs som en etiskt medveten tjuv som undviker våld och enbart riktar in sig på offer som ”förtjänar” att bli rånade – en klassisk men orealistisk porträttering som står i stark kontrast till verklighetens ofta hänsynslösa kriminella.

Vad som skiljer denna film från mängden är dess sociala medvetenhet. Layton, tidigare känd för dokumentären ”The Imposter”, visar en känslighet för klassklyftor och social orättvisa. I filmen skymtar vi människor som sällan får utrymme i actionthrillers: sopgubbarna, de hemlösa, de ensamma. Det finns till och med en scen som berör orättfärdigt polisvåld – anmärkningsvärt nog inspelad före sommarens uppmärksammade händelser i Minneapolis.

Denna samhällskritiska underton förstärks av Bruce Springsteens musik på soundtracket, vars låtar ofta handlar om arbetarklassens kamp. Filmen avslutas med att de superrika får sitt straff, vilket kan tolkas som ett oväntat subversivt budskap i dagens USA.

Trots att ”Crime 101” inte når samma höjder som genreklassiker som Michael Manns ”Heat” eller det mer samtida ”Hell or High Water”, lyckas den med att förankra spänningen i en slags realism. Filmen undviker de billiga partytricks som ofta belamrar genren – ändlösa biljakter och överdrivna actionsekvenser – till förmån för karaktärsutveckling och samhällskommentar.

Med sin längd på 2 timmar och 20 minuter ger filmen utrymme för att utveckla karaktärerna och deras inbördes relationer, vilket skapar en djupare förståelse för deras handlingar. Det är värt att notera att filmen har åldersgränsen 15 år, vilket tyder på att den riktar sig till en mer mogen publik som kan uppskatta dess nyanser.

”Crime 101” kan ses som en påminnelse om att actionthrillers inte behöver förlita sig på spektakulära specialeffekter för att engagera publiken. Ibland räcker det med en välberättad historia, trovärdiga karaktärer och en liten dos social kritik för att skapa en minnesvärd filmupplevelse.