Konstscenen i Stockholm blomstrar med spännande utställningar

Figuration och abstraktion är två genrer som flätas samman under en rundtur på Stockholms gallerier, som glädjande nog i flera fall öppnar säsongen med riktigt starka soloutställningar.

Avbildningar av människan och icke-föreställande former kan tyckas motsatta, men här sker en upplösning av betydelseskillnader och i stället blir uttryckens intensitet och upplevelsernas känslokaraktär det väsentliga. Båda gestaltningssätten utgår ju trots allt från våra mänskliga iakttagelser och erfarenheter.

Vi börjar på Saskia Nauman Gallery där Tobias Bradford fortsätter att tänja rejält på självporträttet i en sparsmakad utställning, en av de starkast lysande i vintermörkret.

Bradfords hemsnickrade kroppsliga fragment är gränsvarelser, avskalade tecken för människan. Som vid ingången, där en hand slappt krafsar med fingrarna på väggen. Löständer biter nervöst på en annan hands naglar och en vickande tunga mellan dem utsöndrar saliv. Dropparna hamnar i en balja och sugs upp igen genom plastslangar. Ett evigt mekaniskt kretslopp – och ett existentiellt dödläge.

Det är knappast mer liv i den svajiga robot som lite längre in famlar med en joystick. Huvudet bär tydliga drag av konstnären själv, medan bålen bara utgörs av ett par träplankor. Ändå lyckas den i realtid styra mannen i dataspelet på skärmen. I rummet intill ett par ben identiska med robotens som rör sig krampaktigt på golvet. Överkroppen en härva av kablar, ett haveri där inälvorna runnit ut över golvet.

Det är både spöklikt och rörande att se hur Bradfords utspridda proteser gör sitt bästa för att härma vårt beteende, även om människodockan har svårt att fästa blicken.

Hos Sissel Wibom på Konstnärshuset stirrar däremot personerna i målningarna stint på oss från alla håll. Många av dem är porträtt av henne själv, och betydligt mer konventionella än Bradfords. Men inte mindre spännande eller sevärda för det, utan just därför. ”Vad hände med Sissel Wibom” är en tät och överskådligt hängd miniretrospektiv, som tycks driva tesen att Wibom, eller den porträttkonst hon utför, varit bortglömd. Hög tid då för comeback!

Wiboms realism har en tilltalande torr intensitet, och hon målar sig själv i en klassisk konstnärspose med penslar i hand, som en del av en pågående självrannsakan. Styvt gjorda är även porträtten på döttrarna, där ”Sigrid” i snurrfåtöljen tycks beredd att kliva ur stolen och ut från duken.

Det har keramiken som finns avbildad i andra målningar redan gjort. På ett par podier i rummet överraskar hon med fantasifullt överdimensionerade kannor i stengods. Fint färgsatta former som blir till individer i Wiboms personliga universum.

Även Lisa Englunds bildvävar hos Belenius gör något nytt av hantverket och det egenfärgade ullgarnet. Här har hon sin första galleriutställning efter förra årets Beckers-presentation på Färgfabriken och utvecklar sin stiliserade bildvärld inspirerad av religion och folklore.

Hennes ”Melusine” tar upp legenden om flickan som förvandlades till orm och fisk, men som här både styr och styrs av sitt öde. Adam och Eva blir kelsjuka ”Jocke och Anna”, och i ”Droppen” hänger spottet ned från mannens mun på väg in i kvinnans.

Englunds absurda intimitet har mycket gemensamt med de förrädiskt alldagliga scenerna hos Henrik Ekesiöös modellerade minigestalter. En fristående del i en grupputställning på Galleri Flach och ytterligare en fullträff under säsongsöppningen.

Illusoriskt härmar Ekesiöö figurinens estetik och fångar sin nedstämda skara när de pantar burkar, petar näsan, super eller i orgasmens ögonblick. Tydligen utgår han från barndomsminnen, och ger verken titlar efter veckodagarna. En torsdag inträffar ändå något av ett mirakel, för kvinnan med ett rep i handen står förundrad och ser på när stumpen rest sig framför henne.

Något liknande händer med betraktaren inför Sonja Larssons imponerande abstrakta målningar på Cecilia Hillström Gallery. Linjerna i ”Signals” breder slingrande ut sig från en markerad punkt i bildytans absoluta centrum.

Vågrörelserna har varierande täthet, eller magnetiska och magnifika triangelformer, som i rödmönstrade ”Voyager”. Larsson bygger strukturer och formar överlagrade kraftfält. Hennes utställning är en uppvisning i rytm och precision. Jag blir mållös, målningarna framkallar en känsla av svindel.

En annan, mer lågmäld koncentration präglar Alina Chaiderovs minipresentation på Coulisse Gallery. Verken utstrålar ett slags inkapslade energier, en tät materialitet. Det märks framför allt i två runda former som vilar på golvet, ett par mönjefärgade kosmiska bollar som glänser, flagnade av oöm hantering. Bredvid finns ett mer illustrativt objekt med olika skyddsmaterial lagda på varandra under plexiglas – som ett uppförstorat hudutsnitt.

På väggen hänger den sprödare sviten ”Inscription”, verk på gammalt linjerat arkivpapper med krafsiga bronsfärgade teckenfragment. Här uppfattar jag en hyllning till Joseph Beuys sätt att teckna, med fläckar och linjer som hämtar kraft ur ett samtidigt utsuddande och framträdande.

Chaiderovs teckningar bär på en utsatthet som även finns i en serie små gråfärgade objekt av Hans Jörgen Johansen på Anna Bohman Gallery.

I ett inre rum på galleriet hänger en sorts prototyper för becknarväskor, gjutna i säckväv och betong. De liknar beredskapsprodukter från förr, och jag påminns om en svunnen tid då det gick att fynda försvarsmateriel av olika slag på Överskottsbolaget i Ulriksdal.

Även några större handväskor i betong och kluvna mitt itu, oroar med sin sprutlackerade röda glans.

Här på galleriet anas en förberedelse inför en kommande katastrof, eller så har den redan inträffat. En väska i Johansens utställning griper särskilt tag, den är mönstrad i Armanis lyxlogga med örnen som avtecknar sig i betongen. Ett kusligt eko av modeindustrins krigsestetik.

Örnen leder osökt vidare till Runo Lagomarsinos mäktiga installation ”Våld är hårdare än en sten” på Galerie Nordenhake. Där visar han massiva skivor av ett granitfundament som han låtit såga itu och har radat upp längs med väggarna. De skrovliga och oputsade stenskivorna väcker minnen från flera andra tunga utställningar under galleriets tidiga år med minimalistisk skulptur i diabas och stål.

Granitskivorna utgjorde en bastant sockel till en gatlykta och har borrhål i mitten där antagligen ljusarmaturen varit fäst. Nu har hålen lite slumpartat blivit en del av en konstnärlig komposition. Lyktan var placerad framför det gamla polishuset vid Davidshall i Malmö, som byggts om till dyra bostadsrätter. Ursprungsplatsen är en så viktig del av verket att den nämns i verkslistan. Lagomarsino gör här en omhändertagande, omvandlande och utpekande gest.

Utställningen rymmer även en mer geografiskt näraliggande och politiskt laddad referens, i form av Carl Milles ”Flygarmonumentet”. Det står sedan 1931 vid Fältöversten bara några hundra meter från galleriet, och kröns av en stiliserad örn med hotfullt utsträckta vingar – senare en ökänd samlingsplats för nazister. Lagomarsino har gjort ett frottage på en av monumentets marmorreliefer som avbildar Ikaros flykt, en talande metafor för mänskligt övermod.

På bitar av tunn lakansväv, som oinramade hänger ovanför raden av granitskivor, framträder även några suddiga gestalter i kol. Likt fåglar i fritt fall. Men effekten är den omvända, för genom dem får utställningens ödesmättade stämning i stället ett tillägg av lätthet och frihet.

Efter gallerirundan föresvävar det mig att ta Henrik Ekesiöös rep och trä det genom hålet i Runo Lagomarsinos granitskivor, via mittpunkten i Sonja Larssons strama mönsterprakt och till tomrummet i bålen på Tobias Bradfords människorobot. Allt medan Sissel Wiboms porträtt ser på. Så skapas en vacker och betydelsebärande förening mellan kropp och tecken.