Leif Zern: Romeo och Julia var de första människorna – inte Adam och Eva

Shakespeares renässans på svenska scener under kris och omvälvning

Det är en remarkabel vår för William Shakespeare i svensk teaterkontext. I tider av global oro och samhällsomvälvning vänder sig teaterskapare och publik återigen till den elisabetanska dramatikerns verk för vägledning, tröst och perspektiv. Samtidigt som litteraturvetare internationellt diskuterar möjligheten att använda Shakespeares texter som verktyg för att ”reparera” vår trasiga värld, planerar Shakespearefabriken i Vadstena att genomföra ett ambitiöst projekt för att applicera Shakespeares dramatiska tekniker på svensk dramatik.

Sommarens workshop i Vadstena riktar sig både till etablerade och unga dramatiker som under ledning av Pontus Plaenge och Christina Gottfridsson vill utforska större dramatiska format med inspiration från den engelske mästaren. Det verkar finnas en växande övertygelse om Shakespeares särskilda relevans i kristider som våra.

Få litterära gestalter kan mäta sig med Shakespeares inflytande i vår tid. Litteraturkritikern Harold Bloom har till och med hävdat att Shakespeare ”uppfann människan” – att vår moderna förståelse av det mänskliga medvetandet härstammar från hans karaktärer snarare än från bibliska gestalter som Adam och Eva.

Vårens teaterrepertoar på svenska scener bekräftar denna Shakespearerenässans. Uppsala stadsteater sätter upp ”Macbeth”, Teater Västernorrland presenterar ”En midsommarnattsdröm”, och inte mindre än tre olika uppsättningar av ”Romeo och Julia” visas runtom i landet. Dessutom flyttar Dramatens hyllade ”Hamlet”-produktion i regi av Mattias Andersson från Elverket till huvudscenen på Nybroplan efter sommaren, medan Peter Oskarson iscensätter ”Stormen” på Orionteatern.

Shakespeares verk inspirerar även andra konstformer. På Göteborgs stadsteater har hans sonetter transformerats till koreografi. Översättaren Ulf Peter Hallberg, som nyligen kommenterade fenomenet i Dagens Nyheter, ser något närmast gudomligt i Shakespeares dramaturgi: ”I den form som han har i det språk han använder så kommer han nära någonting gudalikt, som är att vi kan förstå oss själva. Och det ger oss på ett sätt möjligheter att till och med bearbeta sådana här ruggiga tillstånd som vi har dag.”

Vad är det då som gör Shakespeare så relevant? Hans förmåga att gestalta människans gränslösa potential är centralt – från Macbeths plötsliga förvandling från hedervärd krigare till hänsynslös mördare, till den magiska figuren Puck i ”En midsommarnattsdröm” som lockar publiken ”bort från den värld ni känner.”

Shakespeares verk erbjuder något för alla tolkningstraditioner. Peter Brook skapade en sensuell ”Midsommarnattsdröm”, Giorgio Strehler en djupt humanistisk ”Kung Lear”, och Dramatens Alf Sjöberg utforskade kopplingen mellan Shakespeare och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” under 1950-talet.

Ingmar Bergmans relation till Shakespeare utgör ett särskilt intressant kapitel. Han regisserade tidigt tre uppsättningar av ”Macbeth” – den första på Mäster Olofsgården 1940 och den sista på Göteborgs stadsteater 1947. Därefter följde ett 27-årigt uppehåll som antyder en viss ambivalens. När Bergman återvände till Shakespeare med ”Trettondagsafton” på Dramaten 1975, verkade det lovande, men hans senare tragediuppsättningar ”Kung Lear” och ”Hamlet” avslöjade en fundamental oförenlighet mellan regissörens och dramatikarens världsbilder.

Bergmans psykologiska approach visade sig otillräcklig för att fånga komplexiteten i Shakespeares universum. Medan Shakespeares karaktärer kan uttrycka paradoxer som Violas ”Jag är inte den jag är” i ”Trettondagsafton”, förblev Bergman fast i en mer ibsensk psykologisk realism.

I dagens Sverige, liksom globalt, verkar Shakespeare erbjuda en unik spegelyta för våra kollektiva utmaningar. Hans förmåga att rymma motsägelser, gestalta mänsklighetens höjder och avgrunder, och samtidigt bevara en poetisk dimension gör hans fyra sekel gamla texter förvånansvärt aktuella i en tid av klimatkris, politisk polarisering och social oro.

Kanske är det just Shakespeares förmåga att både förstå människans mörkaste impulser och samtidigt visa vägar till försoning och insikt som gör honom till en ständigt förnybar källa för teaterskapare och publik i oroliga tider.