Lisa Ehlin: Behöver du verkligen en app som talar om när du är hungrig?

I den digitaliserade världen har vi vant oss vid smidig bekvämlighet. Plötsliga störningar, som en trasig tangent på tangentbordet, kan skapa frustration men också väcka eftertanke. Det är precis vad som hände när en journalist upptäckte att en knapp på hennes tangentbord slutade fungera ordentligt. Varje mejl tog lite längre tid, men det medvetandegjorde också hennes skrivande – hon tvingades trycka på tangenten med emfas och övertygelse.

Vår vardag präglas av autopilot. Vi lyssnar på färdiga Spotifylistor istället för att leta i skivbackar, och algoritmer berättar för oss vad vi vill ha på våra ”For you”-sidor i sociala medier. Som kulturskribenten Andres Lokko nyligen påpekade i Svenska Dagbladet är kanske AI-genererade låtar på topplistorna den musik vi faktiskt förtjänar.

Hemleveranser, Chat GPT och strömlinjeformad konsumtion har blivit vardagsmat i en tid där allt ska skapa minimalt motstånd. Men journalisten Kathryn Jezer-Morton ställer en viktig fråga i amerikanska The Cut: Tappar vi inte bort något grundläggande i vår mänsklighet när vi ständigt prioriterar bekvämlighet och enkelhet? Hon föreslår att vi borde bygga upp en tolerans för besvär och obehag, och spår att ”2026 är året vi kommer att friktions-maxxa.”

När vi ständigt söker genvägar missar vi tillfredsställelsen i att genomföra något svårt. Till synes obetydliga handlingar, som att be Chat GPT formulera ett mejl eller packlista, innebär att vi orienterar oss bort från livet självt. I designvärlden har detta redan lett till begreppet ”design friction” – en motreaktion mot att både hård- och mjukvara har blivit så användarvänliga att vi aldrig konfronteras med teknologin bakom gränssnitten.

Friktionen kan berika oss, men det är vanligare att vi blir irriterade när vi ställs inför vardagsproblem utan omedelbar lösning. Det kräver motstånd att tänka själv. Och kanske kan ett litet motstånd leda till ett större?

Techbolagen i Silicon Valley vill få oss att tro att våra tänkande liv står i vägen för alla fantastiska lösningar de erbjuder. Den ultimata produktiviteten uppnås genom total anpassning till digitala tjänster och fullständig åtkomst till vår information – men på bekostnad av vår egen mänsklighet. Behöver vi verkligen en app som talar om när vi är hungriga istället för att känna efter själva?

Om vi slutar förvänta oss att livet ska ha en smidig lösning och inte outsourcar vår autonomi, kanske tiden får en chans att sakta ned. Den digitala bekvämligheten sparar tid, men vi förlorar alla mikrostopp som tvingar medvetandet att vara närvarande. Ju mer friktionsfritt livet blir, desto mindre minnesvärt blir det.

Tålamodet som skapas genom kontinuerliga inslag av friktion i vardagen skulle kunna leda till en anti-accelerationism. En passande förebild är sengångaren Flash i den animerade filmen ”Zootropolis”, som arbetar på Transportstyrelsen. De stressade kunderna tvingas snällt vänta på att Flash avslutar sina meningar och utför sina arbetsuppgifter i makligt tempo. Humorn i situationen avslöjar att det egentligen går alldeles för fort för alla andra, och att Flash kanske är den som har ett rimligt livstempo.

Utan friktion förlorar vi grundläggande sätt att hantera motgångar, sorg och frustration. Vi går miste om känslan av uppfyllelse när vi avslutar en uppgift, eller det lugn som infinner sig när obehaget lyfter. Därför kan trenden att införa mindre konflikter och medveten ineffektivitet i vardagen vara årets viktigaste.

Den trilskande tangenten på datorn kan bli ett första litet motstånd, som förhoppningsvis växer till en ny förståelse för vår egen mänsklighet. Att vara allmänt men optimistiskt irriterad är kanske inte så dumt, i en värld som annars kräver så lite av oss.