Lynne Ramsay: ”Den nakna erotiken bröt isen mellan Jennifer Lawrence och Robert Pattinson”

Den skotska regissören Lynne Ramsay möter DN i Cannes trädgård, iförd vit blus och en egyptisk skarabé runt halsen. Den ljusa personligheten kontrasterar skarpt mot hennes mörka filmografi, som kännetecknas av trasiga själar med störda psyken. Från debuten ”Råttfångaren” till hypnotiska ”Morvern callar”, det outhärdliga skolmassakerdramat ”Vi måste prata om Kevin” och nattsvarta ”You were never really here”.

”Jag ville verkligen göra en kärleksfilm den här gången även om den är helt jävla crazy”, säger Ramsay medan hon kisar mot Medelhavssolen. Hon berättar att öronen fortfarande ringer av Toni Basils ”Hey Mickey”, ett ledmotiv i hennes nya film ”Dying my love”.

Filmen var en av de hetaste på Cannesfestivalen 2025, ett bevis på Ramsays ökade status sedan hennes första Cannesbesök för 30 år sedan. ”Då fick jag ett skithotell och matkuponger, men jag fick i alla fall gå på ’Trainspotting’-party. Det var ingen dålig start”, minns hon med ett leende.

I ”Die my love” spelar Jennifer Lawrence och Robert Pattinson ett passionerat New York-par som flyttar ut på landet där deras första barn föds. Lawrence gestaltar en författare som ska skriva mellan amningarna, men mår allt sämre och får ett barockt sammanbrott, medan maken blir alltmer frånvarande.

”Jag gillar egentligen inte att man klistrar begreppet förlossningsdepression på filmen. Det låter så mörkt och det här är ingen mörk film för mig. Snarare absurd och surrealistisk. Det handlar om två människor som älskar varandra, men som hamnar i olika universum”, förklarar Ramsay.

Hon kopplar filmen till covidpandemins isolering men också till sina egna kreativa kriser. ”En gång satt jag i sex månader och skrev samma mening om och om igen, som i ’The shining’. Sedan började jag radera ord i den meningen. Det var helt snurrigt, men skrivande kan vara så ensamt att man blir lite galen.”

Efterarbetet med ”Die my love” präglades av två stora förluster. Ramsays mamma, en tidig inspirationskälla som visade Hitchcock-filmer för sina barn, gick oväntat bort i sepsis. ”Det var otroligt tungt känslomässigt. Det var hon som peppade mig att bli regissör. Jag hade så gärna velat ta med henne hit nu”, säger Ramsay och pekar mot himlen.

David Lynchs död var också ett hårt slag. ”Jag grät så mycket när han dog att det inte är sant”, berättar hon och beskriver hur hon höll en privat minnesceremoni vid en önskebrunn ute på landet. ”Jag tände ljus, tog en bit papper och skrev ’In heaven, everything is fine’ från sången i ’Eraserhead’, brände den och slängde i vattnet. För mig var han den mest originella filmskaparen.”

Ramsay ser en koppling mellan Lynch och norska konstnären Edvard Munch, vars verk varit en visuell inspiration till ”Die my love”. ”Mitt extremt utförliga mood board för filmen är fullt av hans målningar, framför allt ’Vampyren’, bilden med den rödhåriga kvinnan som håller en man i sin famn. Det är så jag tänker på ’Die my love’, att hon håller honom trots allt. Att de är en enhet.”

Kemin mellan Lawrence och Pattinson utgör filmens fundament. Ramsay berättar med ett leende om första inspelningsdagen: ”De var verkligen modiga. Jag bestämde mig för att kasta in den stora sexscenen först av allt. Min erfarenhet är att folk brukar bli så nervösa annars. Det var en chansning, men jag testade att börja med en lite galen dansscen och det funkade. Det och den nakna erotiken bröt isen mellan dem.”

På frågan om hur man gestaltar psykisk ohälsa på film svarar hon: ”Jag vill vara så autentisk som möjligt och försöker ta mig in i huvudet på rollfigurerna. Det handlar mycket om förtroende, att komma nära skådespelarna och låta dem vara delaktiga. Både Jennifer och Robert bidrog mycket. Manus är manus men filmen kan bli något annat. Det tycker jag är befriande.”

Före ”Die my love” har Ramsay haft svårt att realisera flera projekt, men nu finns förhoppningar om att både ”Polaris”, ett kostymdrama om en isfotograf som möter djävulen, och Margaret Atwood-filmatiseringen ”Stone Mattress” snart ska bli verklighet. ”Jag gör det ofta lite jobbigt för mig själv, men jag är ju inte 20 längre, så nu är det bråttom”, avslutar hon.